EU - Alltid med oss

By invitation only
Further material
Johnny Åkerholm
 
John Sumelius
 
Hanna Ojanen
 
Teija Tiilikainen / Photo: Tuukka Niemi Teija Tiilikainen / Photo: Tuukka Niemi
Charlotta Collén / Photo: Tuukka Niemi Charlotta Collén / Photo: Tuukka Niemi
Johnny Åkerholm / Photo: Tuukka Niemi Johnny Åkerholm / Photo: Tuukka Niemi
John Sumelius / Photo: Tuukka Niemi John Sumelius / Photo: Tuukka Niemi
Hanna Ojanen / Photo: Tuukka Niemi Hanna Ojanen / Photo: Tuukka Niemi

Fri 16.1.2015 at 9:00-10:30
Europasalen
Malmgatan 16, Helsingfors

Problemen som EU har kämpat med ända sedan år 2008 har överskuggats av krisen i Ukraina. Konflikten har givit upphov till tongångar inom världspolitiken som påminner om kalla kriget. Syftet med seminariet är att diskutera EU:s framtid, de ekonomiska utsikterna, de säkerhetspolitiska utmaningarna samt EU:s maktutövning på basis av den nyutkomna boken Integrationens skiftande mönster – en handbok i EU studier (Studentlitteratur, 2014).

Teija Tiilikainen, som sällar sig till skribenterna, leder seminariet.

EU:s ekonomiska politik
Johnny Åkerholm

EU:s jordbrukspolitik
John Sumelius

EU:s säkerhetspolitik
Hanna Ojanen

Bokens redaktörer Juhana Aunesluoma, Charlotta Collén, Marie-Louise Hindsberg och Hanna Ojanen bidrar med en hälsning.

Johnny Åkerholm var verkställande direktör för Nordiska Investeringsbanken från 2005 till sin pensionering våren 2012. Han var generalsekreterare för European Bank for Reconstruction and Developement (EBRD) i London 2003-2005 och understatssekreterare för Finansministeriet 1995-2003. Han har också arbetat för Finlands bank och för OECD i Paris.

John Sumelius är professor i lantbruksekonomi vid Helsingfors universitet. Han doktorerade i jordbruksekonomi 1988 vid Helsingfors universitet. Han har tidigare arbetat vid Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi (MTT ). Sumelius är ledamot i flera styrelser, bland annat Kungliga skogs- och lantbruksakademien.

Hanna Ojanen är Jean Monnet-professor vid Tammerfors universitet. Hon har tidigare arbetat som forskningschef vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm och som programdirektör vid Utrikespolitiska institutet i Finland. Hon är docent i internationell politik vid Helsingfors universitet och doktorerade i statskunskap vid European University Institute i Florens, Italien 1997.

Teija Tiilikainen är direktör för Utrikespolitiska institutet i Finland. Hon var tidigare direktör för Nätverket för Europaforskning vid Helsingfors universitet.
Åren 2007–2008 var hon politisk statssekreterare vid Utrikesministeriet. Hon doktorerade 1997 i statskunskap vid Åbo Akademi.

Sammanfattning av boklansering ”Integrationens mönster” 16.1.2015

Utrikespolitiska institutets direktör och en av skribenterna i boken, Teija Tiilikainen, öppnade seminariet med att önska alla välkomna och tackade även de andra aktörerna som varit med i boksamarbetet: Utrikesministeriet, Helsingfors universitet och Tammerfors universitet. Hon konstaterade att boken Integrationens skiftande mönster, utgiven av Studentlitteratur, undersöker unionens centrala politikområden i den ordning de uppstått.  Tre skribenter var på plats under boklanseringen för att tala om sitt område: Johnny Åkerholm för att tala om EU:s ekonomiska politik, John Sumelius för att tala om EU:s jordbrukspolitik och Hanna Ojanen för att tala om EU:s försvarspolitik. Charlotta Collen, i egenskap av en av redaktörerna, önskade också publiken välkommen å redaktörernas vägnar. Handboken blev en makalös process i vilken både författarna, stiftelserna och förlaget engagerade sig från första början. Tanken i boken var att respektera författarnas egen röst och stil medan bokens struktur formades utifrån hur de olika politikområdena i EU har uppkommit. 

Den första talaren, Johnny Åkerholm, presenterade hur den monetära unionen växte fram och erbjöd sina tankar om varför Greklandskrisen blev så omfattande. Enligt honom tänkte man att en stabilisering av marknaden också stabiliserar utveckling. Tyskland och Grekland låg på samma räntenivå och när realräntenivån ändrades dramatiskt så bestämde finansiärerna att pengarna var slut. Som följd av det som hände utvecklade EU nya instrument för att garantera stabilitet i form av stabilitetsfonder, mekanismer och åtstramade regler. Johnny Åkerholm har, i kontextet av att utveckla finansmekanismer, lärt sig fråga juristerna hur det är möjligt att genomföra förändringar, inte om det är möjligt.  De nya instrumenten har medfört att Centralbanken utför finansövervakning vilket, enligt Åkerholm, leder till ett kredibilitetsproblem. Han ifrågasätter om det vi nu har är ett fungerande system. Processerna är åtstramade, man har infört ett längre tidsperspektiv och kommissionen har mera makt än förr men ännu återstår problem, till exempel det gemensamma ansvaret och den kortvariga övervakningen av den offentliga sektorns ekonomiska balans. Hur långt kan man gå i den ekonomisk-politiska koordineringen? Olli Rehn som var med i publiken konstaterade bland annat att den följande finansministern måste använda skuldsättningsreglerna eftersom Finland är skuldsatt över EMU:s gräns (då skuldgraden överstiger 60% av det årliga BNP), på grund av detta underströk han vikten av att genomföra strukturella reformer i Finland.

Den följande talaren var professor John Sumelius från Helsingfors universitet som talade om EU:s jordbrukspolitik, ett av de äldsta politikområdena i EU som även står för den ekonomiskt största enskilda posten. Jordbrukspolitiken blev omfattande för att det ännu fanns en tanke om att alla medlemsländer måste bedriva jordbruk efter andra världskrigets livsmedelsbrist. Efter kriget bedrev 45 % av folket jordbruk i Finland, nu är andelen 3,7 %. I Sverige var den 25 % efter kriget och nu är den 2,3 %. Ändå är jordbruket än idag en stor markanvändare: 7 % av landarealen används för jordbruk både i Sverige och i Finland, i Frankrike ligger nivån på 47 %. Bakgrunden till den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) var att höja produktiviteten vilket medförde en skälig levnadsstandard. Politiken lyckades mer än väl och ledde till överproduktion på 1970-talet vilket ledde till en omfattande reformpolitik. Nuförtiden förnyas CAP vart femte år. Idag står 35-40 % av CAP på två pelare: ett marknadsstöd och ett direkt stöd. Sumelius frågade vad nya CAP behövs till? Enligt honom kommer beroendeförhållandena att öka globalt. EU är den största livsmedelsimportören och den näst största exportören. Även den ökade betoningen på livsmedelssäkerhet kommer att få betydelse. Målet med reformen år 2020 är att möta dessa problem och andra såsom ökad prissvängning och miljöförstörelse. Ett ytterligare mål är att införa ett tak på jordbruksstöden och stärka jordbrukarnas plats i livsmedelskedjan. I Sverige är stödpolitiken mer marknadsliberal då den i Finland är mera stödorienterad. 

Den sista talaren var Jean Monnet-professor Hanna Ojanen från Tammerfors universitet, även hon skribent av kapitlet ”Det sista steget ut: mot försvarspolitik”. Ojanen talade om det nyaste politikområdet och konstaterade att försvarspolitiken i en bredare kontext har kommit till en punkt där vikten av de individuella suveräna staternas försvarspolitik minskat drastiskt. Det ekonomiska och finanspolitiska har dominerat diskussionen de senaste åren medan jordbrukspolitik varit ett centralt område i flera decennier med globala konsekvenser. Säkerhetspolitiken har fått sin del av uppmärksamheten och står igen i centrumet. Varje decennium ser säkerhetspolitiken ut på ett nytt sätt. Om man vill kan man härleda hela integrationen utifrån säkerhetspolitik, olika faser av säkerhet och försvar har varit en drivande kraft i integrationsprocessen. Från slutet av 90-talet till 2004 omdefinierade sig EU som en aktör i området. Då undertecknade medlemsländerna även fördraget om ömsesidigt försvar. Fördraget handlade om säkerhet och försvar men inte så mycket om landets eller Europas egen säkerhet utan om EU:s roll i världen. I centrum låg internationell krishantering: EU agerade annanstans, kriserna annanstans. Ju längre bort kriserna var desto lättare var det att hitta en gemensam syn på vad som skulle göras. Således hade EU tid att skapa en egen identitet. Samtidigt gav EU:s säkerhetspolitik inte skäl till större jubel. Den ekonomiska krisen tvingar fram nytt samarbete och just nu är utmaningarna stora: Ukraina och Syrien är bara två exempel på politiskt svåra områden. Det är just i EU:s närområden som förväntningarna har varit störst. Utmaningarna från Ryssland är mångsidiga. Samtidigt som en omdefinition av EU:s och Rysslands förhållande behövs så finns den största säkerhetsutmaningen ändå hemma. Splittring, polarisering och utanförskap gör politiken mer oberäknelig. Integrationen kan ta ett par steg bakåt men knappast på det säkerhetspolitiska området.   

Publiken frågade bland annat hur enhetlig dagens EU är? Johnny Åkerholm konstaterade till exempel att den ekonomiska politiken har sämre möjligheter till samarbete än för fem år sedan, detta har bidragit till ökad populism. Det konstaterades från publiken att varken Washington eller Moskva tar EU som en riktig säkerhetspolitisk aktör.