Ulkopoliittisen instituutin johtaja Teija Tiilikainen kommentoi Ruotsissa ilmestyvän päivälehden Sydsvenskanin haastattelussa 18.12. suomenruotsalaisen standup-koomikon André Wickströmin teoriaa siitä, miksi Suomi usein päihittää Ruotsin hyvissä poliittisissa päätöksissä.
Varför slår Finland så ofta Sverige i goda politiska beslut?
Kanske sitter en finlandssvensk ståuppare på svaret.
Svenskar är så otroligt språkkunniga, till och med alkisarna i svenska parker talar flytande finska.
Skämtet är André Wickströms, ni vet den finlandssvenske ivrigt
tuggummituggande komikern, känd från bland annat Parlamentet och
Solsidan på TV.
Han har en rå ståupphumor och lever högt på sina stereotypa
beskrivningar av finnar och svenskar.
I Wickströms värld är finnen tystlåten, karg, tuff och har en
”avslappnad” attityd till alkohol. Svensken – framför allt den
svenske mannen – är enligt ståupparen mjuk, mesig och lite bögigt
kramig.
Tänk om André Wickström sitter på förklaringen till skillnaderna
mellan finländsk och svensk politik.
I en rad tunga politiska frågor har Finland och Sverige valt olika
vägar. Och med ett par oberoende liberalt färgade glasögon
upptäcks snart att Finland framstår som ett politiskt föredöme.
Euron.
Finland vågade gå med i EU fullt ut.
Sverige röstade nej till euron 2003, vilket kan tyckas praktiskt i
dagens kris men lär få allt tydligare negativa konsekvenser i takt
med att makten i EU koncentreras till unionens kärna, eurozonen.
Försvaret.
Finland tvingas också skära ned, men behåller ett
värnpliktsförsvar i syfte att kunna försvara hela landet.
Sverige har ett modernt och bra försvar – på papperet. Hur är
försvarsförmågan i realiteten?
Natomedlemskapet.
Finland säger också nej. I dagsläget. Men har åtminstone vågat
utreda frågan.
Sverige sticker huvudet i sanden.
Skolan.
Finland ligger ofta i topp i internationella mätningar av
elevernas kunskaper.
Sverige uppvisar mediokra resultat.
Energin.
I Finland byggs ny kärnkraft för att minska beroendet av rysk
kärnkraft och fossila bränslen.
I Sverige händer inte mycket, trots regeringens energiuppgörelse.
Regeringsfrågan.
I Finland kan Vänsterförbundet regera ihop med Samlingspartiet
(Moderaterna) om det krävs. Som idag.
I Sverige härjar en blockerande blockpolitik.
Varför dessa skillnader – och mest till Finlands fördel?
En som frossat i ämnet är Miika Nousiainen, som 2007 gav ut
romanen Hallonbåtsflyktingen om transnationelle Mikko/Mikael, en
svensk man instängd i en finsk mans kropp, och hans orealistiska
syn på drömlandet Sverige.
Låt oss ge oss ut på minst lika hal is. Låt oss generalisera vilt
utifrån komikern Wickströms stereotyper. En hemsnickrad politisk
teori (riskabelt nära Montesquieus klimatlära) skulle kunna
formuleras så här:
Finland är tufft, krasst och vågar ta beslut. Snackar inte så
mycket utan går till den politiska verkstan.
Sverige är försiktigt, tamt och idealistiskt (för att inte säga
hycklande), och kommer mer sällan till skott.
Varför inte ta en tur till Finland och testa André
Wickström-teorin på några smarta och kunniga personer?
Sagt och gjort.
I ett julpyntat och snömoddigt Helsingfors tar Carl Haglund emot
på försvarsministeriet på Södra Magasinsgatan.
Haglund beskrivs som en briljant politiker sina unga år till
trots. I juni i år blev han, 33 år gammal, ordförande i Svenska
folkpartiet. I juli blev han försvarsminister. Och som
finlandssvensk har han goda insikter om Sverige.
Är Finland ett politiskt föredöme för svenskarna?
”Det tror jag inte”, säger Haglund och börjar räkna upp saker som
sköts bättre i Sverige. Det handlar främst om ekonomi, som att öka
arbetskraftsutbudet och stärka konkurrenskraften. Regeringar både
under Persson (S) och Reinfeldt (M) har gjort gott. Dessutom är
parterna i Sverige smidiga medan facket i Finland har för mycket
makt, menar Haglund.
Han har stor respekt för finansminister Anders Borg (M).
”Bästa finansministern i Europa”, säger Haglund och utgår från att
Sverige hade intagit en ”otroligt central roll” i europolitiken om
vi haft den gemensamma valutan. Jo, Haglund ”lyfter på hatten”
också för finska finansministern Jutta Urpilainen (S), hon jobbar
hårt och bra, men Borg är bäst.
Försvaret då, försöker jag.
”Jag vill inte dra undan mattan för din artikel”, ler Haglund men
säger:
”Vi kan inte föra en intellektuell Natodebatt i det här landet.”
Natofrågan är, menar han, full av låsningar och skygglappar. Men
han kan visst se att Nato är ännu svårare att diskutera i Sverige
och Carl Haglund tror dessutom att finska folket – trots att bara
cirka 20 procent är för Nato idag – skulle säga ja till
försvarsalliansen om de ledande politikerna började driva frågan.
Ungefär som med EU.
Dessutom medger ministern, mellan raderna, att Finlands
försvarspolitik nog är mer realistisk än Sveriges.
Här kommer historien och Finlands pragmatism in i bilden.
Förlusten av territorium under andra världskriget satte djupa spår
i Finland. Folket vet:
”Vi kan inte räkna med någon annan än oss själva”, säger
försvarsminister Haglund.
Kvaliteten i skolan, envisas jag.
Lustigt nog är huvudnyheten i Hufvudstadsbladet denna dag att
elever i Finland lär sig saker men saknar motivation. Nu kräver
finländska professorer mindre av katederundervisning – samtidigt
som svenske utbildningsministern kräver mer kateder.
Det är dags, säger ministern, att finska skolan erkänner att barn
– även om de har samma värde – är olika begåvade och måste
behandlas som individer för att motivationen ska höjas.
Carl Haglund konstaterar att ståupparen Wickström har en hel del
rätt. Och är rolig:
”Man ska kunna skratta åt stereotyper, det är inte illa menat.”
Fyrans spårvagn går till Skatudden. Här huserar Utrikespolitiska
institutet där Teija Tiilikainen är direktör och forskar om
politik.
Tiilikainen, som kommer till Lund någon gång per år och träffar
Europaforskarna där, kan se sanningar i André Wickström-teorin.
Men:
Hon har en egen teori. Om den stora staten och den lilla.
Sverige, förklarar Tiilikainen, betraktar sig självt som en
stormakt. Det sitter i ända sedan 1600-talet.
Finland däremot fick under 1900-talet känna på hur det är att vara
liten bredvid en jätte, Sovjet. Det har skapat en småstatskultur
och vant finnarna vid att anpassa sig till omgivningen.
Ta exemplet invandringen.
Sverige, som ser sin plats i den stora världen, vill ta ansvar och
vara generöst. ”Lilla” Finland har främst frågat sig om landet har
resurser nog att ta emot invandrare.
Tiilikainen fortsätter:
Hösten 1990 sade Finlands statsminister Harri Holkeri att ett
finskt EU-medlemskap var omöjligt med tanke på neutraliteten.
Plötsligt lämnade Sverige in sin EU-ansökan – utan att ens
diskutera frågan med grannen i öster. Hupp, världen var förändrad.
Ett år senare hade de stora finska partierna svängt och ingen
talade därefter om neutraliteten. Finland gick med i EU.
Anpassning. Pragmatism. Konsensus. Beslutskraft.
Så överlever en småstat.
Frågan är hur stort Sverige är. Egentligen.
Teija Tiilikainens teori känns robust. Genomtänkt och klok. Fast
inte riktigt lika kul som André Wickström-teorin
Det kan behövas.
Särskilt i politiken.
Henrik Bredberg