Volt, Huvudstadsbladet, 16.2.2008
Henri Forss
Rysslands president Vladimir Putin framställs ofta som fiende till
västvärldens ideal om rätt och frihet. Men ryska folket,
västpolitiker och näringslivet ser honom som en räddande ängel. Volts
Henri Forss ville ta reda på vad Putin betytt för Ryssland och
världen, spionen, som kom …
Arto Luukkanen är en stor karl med små ögon, mustasch och spretigt
skägg på hakan. När vi träffas på hans arbetsplats, Renvallinstitutet
vid Helsingfors universitet, är han klädd i kavaj och ett par
högskaftade kosackstövlar.
Luukkanen är docent i Rysslands historia och har nyligen skrivit
boken Projekti Putin: Uuden Venäjän historia. Med andra ord borde han
vara precis rätt person att tala med när det gäller allt det goda,
vackra och fina som Rysslands första metrosexuella president vladimir
putin har åstadkommit under sina åtta år. Allt det där som det i
allmänhet inte pratas så mycket om.
– Det politiska livet har blivit lugnare, säger Luukkanen, när jag
frågar hur han tycker att Ryssland har förändrats under Putin.
– Innan Putin kom till makten var alla experter övertygade om att
hela landet skulle splittras. Staten hade inte råd att betala ut
löner, regio nerna blev allt mer självständiga och man hade en
sjuklig president som bara intresserade sig för maktkampen med
kommunisterna.
– Det var en svår situation. De rika som riskerade att förlora sina
pengar, presidenten som skulle stå inför rätta, armén som hade blivit
förödmjukad i Tjetjenien och säkerhetstjänsten som ville rädda landet
insåg att något måste göras. Då dök det upp en fullständigt okänd
kgb-officer som alla kunde dra nytta av: Armén fick ett nytt krig,
presidentens familj fick immunitet, de rika fick behålla sina pengar
och säkerhetstjänsten fick sin man till makten.
Enligt Luukkanen kan Putins insatser för den ryska statens utveckling
indelas i två huvudsakliga spår: ekonomi och ordning.
När Putin först kom till makten hade han en uttalad agenda för att
modernisera Rysslands ekonomi, som var fullständigt sönderslagen
efter boris jeltsins demokratiexperiment och rövarbaronernas
besinningslösa framfart när de roffade åt sig Sovjetunionens
kvarvarande förmögenhet.
Men för att lyckas måste Putin först skapa ordning och stoppa
desintegrationen av den ryska staten.
Ett led i den här processen var att avskaffa guvernörsvalen och bli
herre över medierna. I en bräcklig stat som kämpade för att få
ordning på sin ekonomi och sitt territorium fanns det inte plats för
avvikande åsikter som potentiellt kunde underminera statens
strävanden och leda till kaos. De måste helt enkelt offras för
allmänhetens bästa. Lite som i Finland under kekkonen.
– Friheten under Jeltsin var en tid av anarki, säger Luukkanen. Jag
tror att de flesta ryssar är lättade över att den tog slut. Under den
tid som Putin har varit vid makten har Rysslands ekonomi förbättrats
avsevärt och nu har det blivit möjligt för helt vanliga ryssar att
resa utomlands, till exempel. På 1990-talet såg det ut som om folket
skulle kunna ta del av beslutsfattandet, men nu verkar det som om de
har fått nog. I dag råder en tyst överenskommelse mellan folket och
makten: vi befattar oss inte med era ärenden om ni inte befattar er
med våra.
– Många säger att Ryssland är en skendemokrati men det viktiga är att
det finns en rörelse och att landet är i en process att utvecklas åt
något håll. Som historiker kan man säga att situationen i dag är
mycket bättre än under 30-, 50-,
eller 70-talet, säger Luukkanen och påminner om Maslovs behovshierarki.
Först när den ryska medelklassen har fått sina basbehov uppfyllda –
tv, kylskåp, bil och lägenhet – börjar man kräva rättvis
lagstiftning, avskaffandet av korruption och möjligheter att påverka
i samhället. Det är då det ryska samhället kommer att börja
förändras, men det är en mycket långsam process.
Luukkanens sobra sätt att betrakta Ryssland som en historiker är
fascinerande. Putin är ingen demon, låter budskapet mellan raderna,
han är en man med det föga tacksamma jobbet att återuppbygga en enorm
stat som var nära att kollapsa på alla fronter. Ur den här synvinkeln
har han skött sig ganska bra, även om det har krävt några offer. Man
kunde säga att Putin är som en tandställning – det är förbannat
tråkigt att ha en men när den väl är borta är man evigt glad över
sina fina, raka tänder.
I exakt ett dygn lyckas jag vara övertygad om Putins förträfflighet,
sedan träffar jag hans landsman arkady moshes på Utrikespolitiska
institutet på Skatudden och börjar tvivla.
Moshes är inte särskilt storväxt men han har breda axlar och ser
yngre ut än vad han är i verkligheten. Vi hälsar och går till hans
arbetsrum.
Arkady Moshes är chef för Rysslandsprogrammet på Utrikespolitiska
institutet. Han är utan tvivel en av de personer som bäst känner till
Rysslands utrikespolitik under Putin och det är just det jag vill
prata om.
– Putins budskap om moderniseringen av ekonomin åtföljdes av ett
budskap om samarbete med väst, eftersom väst hade den
investeringspotential och teknologi som Ryssland var i behov av,
inleder Moshes på engelska. Putin gjorde en hel del för att utveckla
Rysslands relation till EU och det var revolutionerande att säga att
Ryssland och EU om tjugo år skulle leva i en gemensam ekonomisk och
politisk sfär, vilket var hans mål i början.
– Men det målet gäller inte längre. I dag bygger den ryska
utrikespolitiken på bilaterala avtal med enskilda stater. Det här är
den huvudsakliga skillnaden mellan Putins utrikespolitik år 2000 och
i dag.
Det är en stor och grundläggande förändring, så vad var det som
motiverade den?
– Det är klart att väst inte märkte när Ryssland förändrades, säger
Moshes. Ryssland blev mera självsäkert och ville inte längre bli
tillrättavisat, samtidigt som väst inte lyssnade på Rysslands helt
befogade oro gällande cfi-avtalet (om begränsningar av konventionella
stridskrafter i Europa) och Kaliningrads ställning, till exempel.
– Efter 9/11 var Ryssland redo att samarbeta med väst i kriget mot
terrorismen, men inte mot Irak. Ryssland lade fram rimliga argument
mot kriget flera gånger men väst vägrade beakta dem.
Samtidigt blev Moskva allt mer oroat över att EU skulle bli en
geopolitisk faktor i det forna östblocket, att EU skulle knycka de
områden som Ryssland betraktade som sin intressesfär. Den orange
revolutionen i Ukraina (2004-2005) var vändpunkten. Moskvas
ursprungliga plan var att Putins andra period skulle bli en ståtlig
triumf då Ryssland återupprättar sitt inflytande i det forna
östblocket, men i stället förlorade man i Moldavien och Ukraina och
fick dra tillbaka sina trupper från Georgien. Beslutsfattarna i
Ryssland ansåg att det här berodde på förändringar som inspirerats av
väst och att man måste reagera. Det var då man beslöt att samarbetet
med väst inte ledde till de resultat man hade hoppats på.
– Från att ha prövat på ett pragmatiskt samarbete med väst beslöt man
att ställa sig på tvären när och där det var möjligt. Det är helt
enkelt ett sätt för Ryssland att återvinna sin maktposition, säger
Moshes.
Är det en bluff? Jag menar, hur starkt är Ryssland egentligen?
– Det är ingen bluff. Väst har varken intresse eller potential att
tackla Ryssland. EU kommer inte att bli en geopolitisk faktor, det
europeiska säkerhetssamarbetet står stilla och för USA är Ryssland
långt borta och ointressant. Så vad är konsekvenserna för dåligt
beteende? Hälften av Europa kan köpas och andra hälften ignoreras.
Kanske är det här en felaktig analys men det är så här det är.
Arkady Moshes syn på Rysslands utveckling är pessimistisk. Han är en
fast anhängare av demokrati och tycker att Ryssland under Jeltsin,
anarkin till trots, var på väg åt rätt håll. Men som forskare kan han
ändå inte påstå att Ryssland skulle handla ologiskt, åtminstone inte
när det kommer till utrikespolitiken.
Det är naturligtvis tråkigt att Ryssland har gått in för att vara
kärringen mot strömmen, men i all ärlighet kan man inte påstå att det
skulle vara ett val som berodde på Ryssland allena. Det är säkert att
förenkla att säga att västs överlägsna attityd gentemot Ryssland
bidrog till att skapa det Ryssland som vi har i dag, men det är en
förklaring som är både enkel och intuitiv. Moshes säger att Ryssland
ville samarbeta med väst men att väst vägrade inse att Ryssland inte
längre var ett konkursfärdigt Sovjet.
Och sedan började energipriserna stiga och finns det något som
Ryssland har mycket av så är det gas och olja. Det blev dödsstöten
för vissa EU-länders försök att skapa en gemensam Rysslandspolitik.
– Energirelationerna är ett spel mellan ett målmedvetet Ryssland och
en hop stater som var och en är färdig att offra gemenskapen inom EU
för sina egna intressen, säger Moshes. För Rysslands del är det bara
att välja vem man vill samarbeta med. Med andra ord är Ryssland och
EU involverade i ett komplicerat förhållande av ekonomiskt beroende.
Mer än 50 procent av Rysslands utrikeshandel är med EU och mer än en
tredjedel av EU:s energi kommer från Ryssland. På grund av det här
kommer motsättningarna mellan EU och Ryssland aldrig att urarta i en
total diplomatisk konflikt.
– angela merkel, på grund av sin bakgrund i Östtyskland, tycker inte
om det som händer i Ryssland men hon måste böja sig för Tysklands
ekonomiska intressen. nicolas sarkozy, som tidigare fäste mycket
uppmärksamhet vid människorättsfrågor, sände sina gratulationer till
Putin när hans parti vann parlamentsvalet, vilket var mot
diplomatiskt protokoll eftersom presidenten inte är inblandad i ett
parlamentsval. Men Sarkozy var så mån om att buga åt rätt håll.
Italienarna och vissa av de centraleuropeiska staterna har en
pragmatisk inställning gentemot Ryssland. Den finska politiska
elitens förhållande är rentav positivt, säger Moshes och sammanfattar:
– Majoriteten av statsmännen i Europa prioriterar de egna ländernas
ekonomiska intressen framför demokratiska värden. De flesta verkar
tro att ett demokratiskt Ryssland skulle vara ett svagt Ryssland och
att ett svagt Ryssland skulle vara ännu värre. Med tanke på landets
kärnvapen och allt.
Efter att ha pratat med Moshes börjar jag tvivla på att Putin ändå är
så god, vacker och fin. Han har tagit ett strupgrepp om Europa.
Jag har stämt ytterligare en träff innan jag är färdig att slå fast
några definitiva slutsatser, men just nu är jag närmare förvirring än
klarhet. Jag frågar mig om Ryssland och Rysslands utrikespolitik
skulle vara annorlunda om Putin inte var Putin, utan en demokratiskt
vald president. Men sedan inser jag att jag har gett fria tyglar åt
mina fördomar gentemot Ryssland. I princip handlar Ryssland precis
som vilket som helst annat land i Rysslands situation. Det finns
inget i Putins utrikespolitik som är uteslutande gott eller ont, den
bara är. Plötsligt inser jag att jag lutar mot tanken att makt skapar
möjligheter och låter man bli att utnyttja dessa möjligheter förlorar
man sin makt.
Kanske finns det inget sådant som etisk utrikespolitik?
För närnigslivet däremot har Putin varit en gås som lägger gyllene
ägg och ett av de mest framgångsrika utländska företagen i Ryssland
har varit finländska Stockmann. Därför beger jag mig till Stockmanns
varuhus i Helsingfors där jag har träffar koncernens vd hannu
penttilä. Han är lång och klädd i kostym som sig bör för en man i
hans ställning. På kavajslaget sitter en liten guldpin med företagets
logo.
Stockmann öppnade sina tre första specialaffärer i Moskva redan 1989.
För närvarande har man fyra varuhus, femtiotre andra affärer och
planer på att öppna ytterligare några till. Verksamheten i Ryssland
har stått för en stor del av företagets tillväxt under de senaste åren.
– Vårt första varuhus, Smolenskaja i Moskva, öppnade vi 1998, säger
Penttilä. Det är fortfarande en bra och lönsam enhet, men den
öppnades vid sämsta möjliga tidpunkt. På hösten 1998 rasade den ryska
ekonomin, på bara två veckor hade rubeln förlorat 75 procent av sitt
värde, och den medelklass som hade hunnit uppstå förlorade allt. Det
följande året gjorde vi stora förluster.
Men Ryssland har en obegriplig förmåga att återhämta sig efter all
världens katastrofer och redan två år senare började försäljningen i
varuhuset växa. Sedan dess har den ryska ekonomin vuxit med stadig
takt varje år.
Har det då blivit enklare att etablera ett företag i Ryssland under
Putins tid, undrar jag.
– Det har aldrig varit enkelt, säger Penttilä. Det är komplicerat och
det kräver mycket tålamod. Om det skulle vara enkelt skulle alla
företag vara i Ryssland. Det största problemet är att Ryssland utan
tvivel är världens mest byråkratiska land. Det har det varit i
hundratals år och det kommer det att vara minst lika länge till.
Under Putins tid har saker och ting onekligen gått åt rätt håll,
åtminstone när det kommer till affärsklimatet, men det innebär inte
att till exempel byråkratin skulle ha minskat.
Men den ryska ekonomin har blivit starkare. Sedan Putin kom till
makten har Ryssland nästan fördubblat sin bnp, delvis tack vare det
höga världsmarknadspriset för energi. I början talade han varmt för
att modernisera landets ekonomi men de planerna är nu lagda på is.
Dagens melodi är tillväxt genom olja och i längden kommer det att bli
ett problem. Redan nu är landets egna energibehov större än den
kvarstående potentialen. Det här är Putin mycket väl medveten om och
det kommer att innebära en del smärtsamma beslut i framtiden.
Men för närvarande är det sötebrödsdagar för den ryska medelklassen
som har sett sina inkomster stiga under de senaste åtta åren. Och det
är goda nyheter för handelsmännen.
– Ett av Putins bästa beslut var att införa plattskatt på 13 procent,
säger Penttilä. Det ledde till att statens skatteintäkter ökade
explosionsartat. Folk ansåg att det var ett rättvist beslut och många
som tidigare inte betalade skatt registrerade sig nu som
skattebetalare. Samtidigt har den stabilitet som Putins regim skapat
lett till att de pengar som läckte ut ur Ryssland har börjat
återvända. Under senaste åren har allt mer valuta strömmat in i
Ryssland.
Den gråa ekonomin och korruptionen skapar fortfarande en del trubbel,
men Penttilä hoppas att Rysslands förestående medlemskap i
världshandelsorganisationen wto skulle leda till lösningar och tvinga
Ryssland att avskaffa tullmuren, som i praktiken är kring 20 procent
för alla varor som förs in i landet.
– Ryssland är en betydligt bättre plats i dag än för tjugo år sedan
då det var en totalitär stat. Jag tycker att man har tagit steg åt
rätt håll men jag tror inte att Ryssland någonsin kommer att bli en
riktig demokrati. Ser man på historien har Ryssland alltid varit en
auktoritär stat och så kommer det att förbli. Hur skulle man annars
förklara det faktum att folkets majoritet stöder den nuvarande
linjen, undrar Penttilä.
– Jag tror att folket uppskattar den här stabiliteten eftersom
alternativen inte nödvändigtvis är så bra. Vilka de nu sen kunde vara.
Om två veckor går det ryska folket till val för att visa sitt stöd
för sin president genom att välja dmit rij medvedev till nästa Putin.
Docent Arto Luukkanen tycker att det ska bli intressant att se hur
stort stöd den nästa presidenten får, Arkady Moshes anser att hela
valet är en fars och fullkomligt ointressant medan Hannu Penttilä
redan innan valet har blivit försäkrad om att stabiliteten kommer att
fortsätta och att det inte införs några oväntade hinder för handeln.
– Hur demokratiskt det sen är, är en annan fråga, men för handelns
del är stabiliteten viktigast, säger Penttilä.
Själv undrar jag om jag har kommit fram till någon slutsats. Är Putin
god, vacker och fin? Det beror väl på vem man frågar. Jag föreställer
mig att anna politkovskaja, michail chodorkovskij och alexander
litvinenko skulle svara nekande. Statscheferna här hemma och
utomlands, ja, jag vet inte vad de tycker om honom men åtminstone kan
man säga att deras relation till mannen och hans land är komplicerad.
Majoriteten av ryssarna samt de utländska företag som gör affärer i
Ryssland verkar däremot tycka att Putin är helt okej.
Åtminstone mera okej än någon annan.