Kiusallista että EU soutaa ja huopaa

Hufvudstadsbladet

Yrsa Grüne

Om EU:s medlemmar inte kan enas utan vill hålla utrikespolitikens tyglar i sina egna händer kan man fråga sig om unionen alls ska ha en utrikesminister.

Det var så vackert tänkt.Javier Solana, EU:s höge utrikespolitiske talesman fick klara sig med sin mobiltelefon. Hans efterträdare skulle få mer tyngdochockså en administrativ organisation. I Lissabonfördraget fick unionen sedan sin höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik.

Mycket snabbt insåg de flestaattmedlemsländerna i själva verket inte ville ha en stark person på den posten, senast när Catherine Ashton utsågs till Storbritanniens kandidatochockså fick jobbet. Vid det laget låg nämligen den dåvarande brittiske utrikesministern David Miliband högt i kurs i spekulationerna.

Miliband var en stigande stjärnaochmera känd åtminstone utanför EU än vad Ashton var. Efter Solana, som var Natos generalsekreterare innan han fick toppjobbet inom EU, hade Miliband varit ett naturligt val.

Ashton har betraktatssom både färglösochtrög. Men det handlar i hög grad omatthennes uppgift, inte omatthon själv, varit omöjlig. Nu vill den färske ordföranden Jean-Claude Juncker och flera and­ra se en stark person vid utrikesrodret. Det ska också vara bestämtattdenna person ska komma från det socialdemokratiska blocket – förmodligen som en del av den kohandel om topptjänsterna somEU-politiken handlar om.

Men hur ska det gå till när man inte kunde enas under toppmötet i veckan? Ukrainakrisen eskalerade redan innan det malaysiska planet störtade i östra Ukraina, IsraelochGaza befinner sig i ett krig som påverkar hela regionen,ochantalet flyktingar i världen är större än någonsin sedan andra världskriget?

Så vad gör EU i en situation som denna? Jo, uppskjuter beslutet till slutet av augusti. Som om man inte skulle inse allvaret i situationen.

Man kan fråga sig om EU över huvud taget behöver en utrikeminister om denna degraderas till en galjonsfigur.

Fundersam blir man ocksåöver den lite plötsligt upptrummade breda euforin över valet av Jean-Claude Juncker till ordförande för EU-kommissionen. De som tidigare öppet stödde den tyske socialdemokraten Martin Schulz och trodde på hans framgång formligen svär nu vid allt de håller heligt att Juncker är rätt man på rätt plats.

Han sägs ha överraskat positivt med både sitt talochsitt program, men när man läser det kan man inte göra annat än hålla med dem som tyckerattdet är ett smörgåsbord med lite av varje för allaochenvar. Av förståeliga skäl ser Juncker det som sin främsta uppgiftattenaochstärka EU internt. Men nog är det litepinsamt attutrikes-ochsäkerhetspolitiken inte står högre upp på hans agenda.

Kanske belåtenheten över blockgränserna mest handlar omattman är nöjd medattordföranden utsågs bland toppkandidaterna. På så sätt cementerade parlamentet sin makt lite tillochdet är i Lissabonfördragets andaattdet går så.

Schulz blev omvaldtill parlamentets talmanochhar tydligt markeratattdet inte lönar sig för Juncker att komma dragande med någon ”herrklubb” som kommissionärskandidater, det ska finnas många kvinnor i kommissionen. När Schulz var på besök i Finland och fick en fråga om han inte se det som ett problem att det bara fanns män bland toppkandidaterna för posten som kommissionsordförande, sköt han frågan ifrån sig genomattpåminna om att han inte utsett sig själv.

För Finland kan kravet på kvinnliga kandidater leda till ändrade planer. De finländska EU-parlamentarikerna stöder visserligen regeringens kandidat, förre statsministern Jyrki Katainen (Saml) för nästa femårsperiod.

Men Katainen gjorde inte särskilt bra ifrån sig vid utfrågningen. Detta i kombination med bristen på kvinnliga kandidater – det finns bara fyra – kan leda tillatt Finland hör till de länder som ombeds leta efter en kvinna som alternativ kandidat. Detta är givetvis bara spekulationer och frågan är om Samlingspartiet kan plocka fram en kvinnlig kandidat ur sina led.

Om man nu inte sedan stannar för ett utrikespolitiskt tungt alternativ utan direkta partipolitiska band som UPI-chefen Teija Tiili­kainen, tidigare medarbetare till Ilkka Kanerva (Saml) under hans tid som utrikesministerochockså förre statsministern Paavo Lipponens (SDP) representant vid förhandlingarna om Lissabonfördraget.

Det kunde ändra konstellationerna totalt.

© Hufvudstadsbladet