Konsensus kring EU delar experter

Hanna Ojanen – haastattelu

Hufvudstadsbladet

Det behövs en korporativistisk samsyn i EU-politiken, något som vi inte sett sedan Finland gick med i unionen 1995, säger ­forskaren Esko Antola. Därmed ger han statsministern rätt som jagar en ny konsensus.

Statsminister Matti Vanhanen (C) är på jakt efter en ny konsensus i EU-politiken. Lite som på 70-talet när man sökte samförstånd kring ekonomin och samhällsutvecklingen i det som kom att kallas Korpilampi-andan.

Varför är det viktigt? Och vad händer med det starka, demokratiska mandat som oppositionsledaren Jutta Urpilainen (SDP) vill se? Vem ska bygga unionen: Folket eller eliten? Och vad representerar EU-parlamentarikerna, Finland eller sin ideologi?

Vi frågade tre forskare.

Esko Antola, ledare för tankesmedjan Centrum Balticum:

Det behövs en bottom line i EU-politiken. Och den ska vara korporativistisk, det vill säga samhällets olika starka aktörer ska samlas kring en gemensam viljeyttring. Det har vi inte sett sedan Finland gick med i EU 1995.

Att Finland har en klar linje är särskilt viktigt i ett läge där beslutskulturen i EU har förändrats i tråkigare riktning och de stora länderna allt oftare kör förbi EU-institutionerna. I stället för att vi har en övertro på Lissabonfördraget borde vi ha en vision: En hurdan union vill vi ha? När det gäller det folk­liga mandatet påminner jag om att EU är en union av medlemsstater. EU-­valet är visserligen mer än ­kosmetik men bästa sättet att påverka är internt via medlemsstaterna. För att det ska bli politik på EU-nivå krävs stora föränd­ringar i federalistisk riktning.

Hanna Ojanen, EU-forskare vid Utrikespolitiska institutet:

Det råder inte konsensus i alla frågor, det har vi fått bevis för i dag (i går, reds anm) och det är uppfriskande. Ska den inre marknadens logik vara starkare än enskilda människors rättigheter? Det är en frågeställning som inte är friktionsfri, och det är bra att det diskuteras.

Vi måste också tolerera att det finns olika åsikter, det ingår i det demokratiska mandatet. MEP:arna sitter inte i EU-parlamentet för att gynna Finland utan för att representera folket. EU-politiken måste definieras bredare än Finlands enskilda intressen.

Teija Tiilikainen, leder Europaforskningen vid Helsingfors universitet:

EU-politiken består av större och mindre frågor. I avgörande frågor som har långsiktiga konsekvenser är det bra om Finland når konsensus, till exempel om eurosamarbetet.

Motsatsen såg vi i Italien i fjol där medlemskapet kritiserades så skarpt att det närapå rubbade eurons stabilitet.

En fråga som det där­emot är viktigt att föra debatt kring är EU:s sociala dimensioner. Det gäller till exempel arbetsdirektivet.