Kan Turkiet vara både EU-kandidat och en ny stormakt?
Hufvudstadsbladet

Ulkopolittisen instituutin vieraileva tutkija Hanna Ojanen julkaisi Hufvudstadsbladetin mielipidesivulla 3.3. artikkelin Turkin kansainvälisestä asemasta.

 

Angela Merkels besök i Ankara i början av veckan bekräftade att Turkiets förhandlingar om ett EU-medlemskap kan komma i gång igen efter att ha i praktiken stått stilla i ett par år.

Men det kan vara för tidigt att jubla: Turkiet kan ha vuxit sig för stort i sin självuppfattning för att få plats i unionen.

Under de senaste åren har Turkiet blivit något av en framväxande stormakt tillsammans med länder som Brasilien eller Indonesien. Den turkiska ekonomin har under en längre period vuxit starkt, och uppges vara världens sjuttonde i storlek. Allehanda utrikesrelationer har expanderat. Turkiet är alltmer intressant, nästan för intressant: det är inte bara en växande makt, men samtidigt ett land som är kandidat till EU-medlemskap. Det är en unik kombination, och kanske en omöjlig sådan.

Utvecklingen av den turkiska utrikespolitiken har gått från en EU-fokus till en ny identitet som växande globalmakt. Allt började med en ‘”noll problem med grannar”-politik som sig visat vara något svår i praktiken, men som öppnade dörrar för handel, investeringar och inflytande. Turkiet började betona sin roll som fredsmäklare, medan diskussionen om landet som modell i regionen, speciellt efter den arabiska våren, tilltog. Inte bara den blomstrande ekonomin men också Turkiets kritik av Israel, som kunde tolkas som självständighet av västvärlden, höjde landets popularitet i vissa arabländer.

På det globala planet kom Turkiet in i FN:s säkerhetsråd för perioden 2009-2010 och siktar nu på detsamma för 2015 – 2016. Som ett led i FN-kampanjen ingick det en ökad närvaro i Afrika. Turkiet är även Afrikanska unionens strategiska partner. En rad olika internationella organisationer intresserar Turkiet. En av de senaste är D-8, Developing Eight, som har Turkiet, Iran, Egypten, Nigeria, Paki- stan, Bangladesh, Malaysia och Indonesien som medlemmar; den grundades redan 1997 men fick mera liv förra året.

En till viktig del av Turkiets politik är den växande biståndspolitiken. År 2011 var Turkiets bistånd sammanlagt värt 2,3 miljarder dollar, och landets betydelse som biståndsaktör växer snabbt speciellt i Afghanistan och Somalia. I stil sägs politiken vara någonstans mellan EU:s och Kinas: mindre villkorlig än EU:s, men inte bara ekonomisk – det finns både humanitära och utrikespolitiska mål relaterade också till kultur, historia och språk.

En ”humanitär” utrikespolitisk doktrin har börjat ta form, om inte en ny berättelse om vad Turkiet är. Politiken handlar om värderingar snarare än intressen. Att man stödjer muslimska länder bidrar till jämlikhet med icke-muslimska länder. President Gül har karakteriserat politiken som ”dygdig”: först kommer mänskliga rättigheter och människor, de som mest behöver hjälp. Statsminister Erdogan rådgivare har även sagt att det behövs en ny historieläsning som inte är eurocentrisk.

Finns det alls plats för EU i det här? Den turkiska EU-retoriken har på senare tider varit hård och fått den officiella linjen, att Turkiet fortfarande siktar fullt mot EU-medlemskap, att ibland hamna i märkligt ljus. Enligt statsminister Erdogan lider EU av brist på respekt mot Turkiet – som egentligen inte behöver något EU-medlemskap. Han har till och med talat om möjligheten att Turkiet i stället skulle ansluta sig till Shanghai-samarbetsorganisationen och därmed Ryssland, Kina och fyra andra länder i centrala Asien. Skälen att följa EU:s önskemål blir allt mindre, så som stödet för ett medlemskap som nu ligger runt 30 procent.

Inte heller beter sig Turkiet som ett normalt EU-kandidatland. När det gäller anpassningen till EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik har det rentav hänt en försämring: nu följer Turkiet EU:s politik i mindre av hälften av frågorna.

I det här läget kommer nu alltså signaler om att förhandlingarna skulle kunna återtas. Cyperns EU-ordförandeskap är över, och Frankrike har lovat dra tillbaka sitt veto från ett av de fem kapitel som det har blockerat. Tyskland stödjer försiktigt.

Men hur går det med den här storvuxna kandidaten? I EU:s kärna ryms dagens Turkiet inte. Landets retorik saknar det väsentliga nyckelordet ”gemensam”. Turkiet är inte intresserat av en gemensam valuta eller gemensam visumpolitik, som tidigare finansminister Kemal Derviş sagt: högst av gemensam marknad.

Kommer det kanske att finnas plats i unionens utkant i stället? Möjligheten att Storbritannien skulle försöka förhandla om ett mera gynnsamt avtal med EU leder tankar till tudelning: unionens inre krets skulle bestå av euroländer och den yttre kretsen av andra. Där skulle kanske Turkiet bättre passa in.

I varje fall är det ohållbart i längden med kandidatstatus där inte mycket händer. Sådan kandidatur, sådan politik: även EU måste våga se sig själv som stor nog, betydlig större än vad organisationen upplever sig som i dag, för att åter erövra sin auktoritet och attraktion.