An article by Institute Visiting Researcher Hanna Ojanen on the international position of Turkey was published in the opinion section of the daily Hufvudstadsbladet on 3 March.
Angela Merkels besök i Ankara i början av veckan bekräftade att
Turkiets förhandlingar om ett EU-medlemskap kan komma i gång igen efter
att ha i praktiken stått stilla i ett par år.
Men det kan vara för tidigt att jubla: Turkiet kan ha vuxit sig för stort i sin självuppfattning för att få plats i unionen.
Under de senaste åren har Turkiet blivit något av en framväxande
stormakt tillsammans med länder som Brasilien eller Indonesien. Den
turkiska ekonomin har under en längre period vuxit starkt, och uppges
vara världens sjuttonde i storlek. Allehanda utrikesrelationer har
expanderat. Turkiet är alltmer intressant, nästan för intressant: det är
inte bara en växande makt, men samtidigt ett land som är kandidat till
EU-medlemskap. Det är en unik kombination, och kanske en omöjlig sådan.
Utvecklingen av den turkiska utrikespolitiken har gått från en
EU-fokus till en ny identitet som växande globalmakt. Allt började med
en ‘”noll problem med grannar”-politik som sig visat vara något svår i
praktiken, men som öppnade dörrar för handel, investeringar och
inflytande. Turkiet började betona sin roll som fredsmäklare, medan
diskussionen om landet som modell i regionen, speciellt efter den
arabiska våren, tilltog. Inte bara den blomstrande ekonomin men också
Turkiets kritik av Israel, som kunde tolkas som självständighet av
västvärlden, höjde landets popularitet i vissa arabländer.
På det globala planet kom Turkiet in i FN:s säkerhetsråd för perioden
2009-2010 och siktar nu på detsamma för 2015 – 2016. Som ett led i
FN-kampanjen ingick det en ökad närvaro i Afrika. Turkiet är även
Afrikanska unionens strategiska partner. En rad olika internationella
organisationer intresserar Turkiet. En av de senaste är D-8, Developing
Eight, som har Turkiet, Iran, Egypten, Nigeria, Paki- stan, Bangladesh,
Malaysia och Indonesien som medlemmar; den grundades redan 1997 men fick
mera liv förra året.
En till viktig del av Turkiets politik är den växande
biståndspolitiken. År 2011 var Turkiets bistånd sammanlagt värt 2,3
miljarder dollar, och landets betydelse som biståndsaktör växer snabbt
speciellt i Afghanistan och Somalia. I stil sägs politiken vara
någonstans mellan EU:s och Kinas: mindre villkorlig än EU:s, men inte
bara ekonomisk – det finns både humanitära och utrikespolitiska mål
relaterade också till kultur, historia och språk.
En ”humanitär” utrikespolitisk doktrin har börjat ta form, om inte en
ny berättelse om vad Turkiet är. Politiken handlar om värderingar
snarare än intressen. Att man stödjer muslimska länder bidrar till
jämlikhet med icke-muslimska länder. President Gül har karakteriserat
politiken som ”dygdig”: först kommer mänskliga rättigheter och
människor, de som mest behöver hjälp. Statsminister Erdogan rådgivare
har även sagt att det behövs en ny historieläsning som inte är
eurocentrisk.
Finns det alls plats för EU i det här? Den turkiska EU-retoriken har
på senare tider varit hård och fått den officiella linjen, att Turkiet
fortfarande siktar fullt mot EU-medlemskap, att ibland hamna i märkligt
ljus. Enligt statsminister Erdogan lider EU av brist på respekt mot
Turkiet – som egentligen inte behöver något EU-medlemskap. Han har till
och med talat om möjligheten att Turkiet i stället skulle ansluta sig
till Shanghai-samarbetsorganisationen och därmed Ryssland, Kina och fyra
andra länder i centrala Asien. Skälen att följa EU:s önskemål blir allt
mindre, så som stödet för ett medlemskap som nu ligger runt 30 procent.
Inte heller beter sig Turkiet som ett normalt EU-kandidatland. När
det gäller anpassningen till EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik har det rentav hänt en försämring: nu följer Turkiet
EU:s politik i mindre av hälften av frågorna.
I det här läget kommer nu alltså signaler om att förhandlingarna
skulle kunna återtas. Cyperns EU-ordförandeskap är över, och Frankrike
har lovat dra tillbaka sitt veto från ett av de fem kapitel som det har
blockerat. Tyskland stödjer försiktigt.
Men hur går det med den här storvuxna kandidaten? I EU:s kärna ryms
dagens Turkiet inte. Landets retorik saknar det väsentliga nyckelordet
”gemensam”. Turkiet är inte intresserat av en gemensam valuta eller
gemensam visumpolitik, som tidigare finansminister Kemal Derviş sagt:
högst av gemensam marknad.
Kommer det kanske att finnas plats i unionens utkant i stället?
Möjligheten att Storbritannien skulle försöka förhandla om ett mera
gynnsamt avtal med EU leder tankar till tudelning: unionens inre krets
skulle bestå av euroländer och den yttre kretsen av andra. Där skulle
kanske Turkiet bättre passa in.
I varje fall är det ohållbart i längden med kandidatstatus där inte
mycket händer. Sådan kandidatur, sådan politik: även EU måste våga se
sig själv som stor nog, betydlig större än vad organisationen upplever
sig som i dag, för att åter erövra sin auktoritet och attraktion.