Samarbetssvårigheter
Maltesiska abortmotståndare, spanska fiskare och svenska snusare – det är många särintressen som ska jämkas i den brokiga EU-familjen. Finlands lilla revolt är långt ifrån unik.
Finlands envisa krav på lånesäkerheter av Grekland har kallats för den största kursförändringen i vår EU-politik någonsin. Men kanske kunde det också kallas för en tonårsrevolt.
I januari fyller Finland 17 år som EU-medlem och helt tydligt är det någonting som hänt i den nationella hormonbalansen. Den tidigare så skötsamma finska jungfrun på första bänkraden går inte att känna igen. Hon, som tidigare alltid gjorde som hon blev tillsagd, har börjat obstruera.
Men moder Europa verkar ändå inte reagera med någon panik. Hon är van vid revolterande ungar i huset. Jungfru Finland är långt ifrån den första i EU-familjen som går sin egen väg.
Saklig och konstruktiv
Det kan Tiia Lehtonen bekräfta. Hon är EU-forskare vid Utrikespolitiska institutet och skrev sin doktorsavhandling om hur de små medlemsländerna Finland, Belgien, Danmark och Irland försökt få igenom sina särintressen när unionen förhandlat fram nya grundfördrag.
I jämförelse med Finland har Danmark och Irland varit rena illbattingarna. Båda länderna har en tradition av att ofta rådfråga folket i direkta folkomröstningar. Och om det är någonting som man inom EU är rädd för så är det folkomröstningar.
Danmark och Irland har inte tvekat att använda detta faktum som ett trumfkort vid förhandlingsbordet. När det hettat till har man alltid kunnat hota med att ordna folkomröstning. I Irland har man med näbbar och klor försvarat sin låga företagsbeskattning, i Danmark har man varit rädd att EU ska gå och peta i sociallagstiftningen och de generösa.
Och vad har Finland gjort under tiden?
– Jag skulle kanske inte säga att Finland bara stått och sett på i förhandlingarna. Det har mera handlat om att man velat hålla en saklig och konstruktiv linje och visa solidaritet med andra EU-länder. Finland har insett att man måste ge efter i vissa frågor för att kunna ta i andra.
Fiskepolitiken förbryllar
EU har i alla tider fått tampas med bångstyriga medlemmar. Ibland har det handlat om franska vinodlare, andra gånger om maltesiska abortmotståndare.
Jens-Peter Bonde har varit dansk EU-parlamentariker i många år och är en frontfigur för landets EU-skeptiker. Han tycker att det är bra att Finland för en gångs skull vågar säga ifrån, även om han inte är speciellt förtjust i det finsk-grekiska avtalet.
– Den enda rationella lösningen är att skapa en mindre valutaunion. Varför skulle finländarna vilja betala för en union som inte fungerar?
Överlag tycker han ändå att EU har blivit ganska skickligt på att balansera särintressen. Det finns en acceptans för att alla länder har sina egna hjärtefrågor – ibland till och med en för stor acceptans.
– Ta det spanska fisket till exempel. Det är helt absurt men EU låter det ändå pågå.
Spanien är EU:s överlägset största fiskenation. När landet gick med i EU var ett av kraven att man skulle få behålla de bilaterala fiskeriavtal som man tidigare hade gjort med afrikanska länder.
I dag är de här avtalen mycket kontroversiella. Marocko får till exempel varje år miljontals euro för att spanska fiskare ska få fiska i vattnen utanför det ockuperade Västsahara, vars invånare inte får ut någonting av avtalen. Samtidigt har fiskeriavtalen kritiserats för att konkurrera ut lokala afrikanska fiskare, som inte kan mäta sig med de EU-subventionerade spanska flottorna.
Isabella Lövin, som skrivit boken Tyst hav om konsekvenserna av fiskeripolitiken och som i dag representerar svenska Miljöpartiet i EU-parlamentet, har fått stångas med de spanska politikerna i de här frågorna.
– Vad jag förstått ligger det mycket regionalpolitik bakom. Spanien är löst sammanhållet av starka regioner. För vissa regioner som Galicien är fisket mycket viktigt. Centralmakten måste försöka hejda nationalistiska strömningar i regionerna för att hålla ihop landet.
Folket måste ombord
EU-obstruktionen följer i regel – oavsett om det handlar om finska säkerhetsgarantier eller svenskt snus – just det här mönstret: trycket från väljarna på hemmaplan tvingar politikerna att bli mera nationalistiska. Med andra ord står och faller EU:s förmåga att fatta beslut väldigt långt på om man lyckas få sina medborgare ombord.
– Det känns som att vi står vid ett vägskäl just nu. Mycket kommer att avgöras av vad Tyskland, som drar det stora lasset i EU, gör. Just nu finns det en tysk enighet om att eurosamarbetet måste förstärkas, men samtidigt är en stor del av den tyska befolkningen besviket. I ett land där det på grund av kriget varit tabu att tala om egna nationella intressen har det nu blivit okej att sätta Tyskland i motsatsförhållande till resten av Europa. En ung generation tyskar, som inte är belastade av historien på samma sätt som sina föräldrar, växer fram, säger Isabella Lövin.
Finns det en risk att den finska jungfruns revolt sprider sig och att EU-samarbetet sakta men säkert krackelerar? Tiia Lehtonen vågar trots allt ännu vara EU-optimist.
– Hittills har kriser inom unionen lett till fördjupat samarbetet. Även om situationen nu är svår så vågar jag tro att EU kommer att klara sig ur det här också.
Byline: Jens Finnäs
Fakta
27 länder
i ett nötskal
• Europeiska unionen, EU, bildades i efterdyningarna av andra världskriget.
• Det är ett ekonomiskt och politiskt partnerskap mellan europeiska länder.
• EU har vuxit från 6 medlemsstater till dagens 27. De är: Nederländerna, Belgien, Italien, Luxemburg, Frankrike, Tyskland, Irland, Storbritannien, Danmark, Grekland, Spanien, Portugal, Österrike, Sverige, Finland, Cypern, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Tjeckiska republiken, Ungern, Estland, Bulgarien, Rumänien.
• 2002 fick många EU-medborgare en ny valuta: euron.