After the failed EU budget negotiations in Brussels, Institute Director Teija Tiilikainen stated in an interview with Hufvudstadsbladet on 24 November that the EU’s long-term budget should better support the policies advocated by EU leaders.
EU-ledarna skulle hållas kvar i Bryssel tills ett avtal om långtidsbudgeten nåtts. Men redan under mötets andra dygn grusades förhoppningarna. Meningsskiljaktigheterna kunde inte överbryggas.
EU:s stats- och regeringschefer var samlade till toppmöte för att behandla ramarna för EU:s långtidsbudget för åren 2014 till 2020, men i går kväll måste man avbryta förhandlingarna som resultatlösa.
– Det är ungefär vad man kunde vänta sig. Ingen katastrof, men visst är det olyckligt. På det här sättet sänder man ut en dålig politisk signal, säger Teija Tiilikainen, chef för Utrikespolitiska institutet.
Enligt Tiilikainen var de principiella frågorna kring nationella andelar för svåra att lösa. Hon tillskriver också Storbritanniens envishet en stor roll i förhandlingshaveriet. Tidigare överenskommelser begränsade dessutom ländernas rörelseutrymme.
– Den här sortens beslut brukar fattas först när man står inför den absolut sista möjligheten att hitta en kompromiss, säger Tiilikainen.
EU:s permanenta ordförande Herman Van Rompuy uppgav att förhandlingarna om budgetramen kommer att återupptas efter årsskiftet. Däremellan fortsätter de bilaterala förhandlingarna.
– Det är också möjligt att leva med tidigare budgetramar som tillfälliga lösningar tills man kommer överens om långtidsbudgeten, säger Tiilikainen.
Statsminister Jyrki Katainen (Saml) sade enligt FNB att Finland fortfarande försöker få sin medlemsavgift sänkt. Han antog att det till och med kan gagna Finland att få mer tid på sig att förhandla om saken.
Nedskärningar krävs
En rad av Europas tyngsta politiker har de senaste veckorna pressat på för att EU:s budgetram ska bli så snäv som möjligt. När eurokrisen tvingar allt fler regeringar att skära i de offentliga utgifterna där hemma vågar de inte ta risken att spendera mer i Bryssel.
Ändå kan man, enligt Teija Tiilikainen, inte tala om att det finns en entydig rikemansklubb bland medlemsländerna som bestämt sig för att inte betala mer. Finland krävde i ett skede att budgetramen skärs ner med 130 miljoner euro över en sjuårsperiod.
I fjol betalade Finland 1,9 miljarder euro i medlemsavgift. Samtidigt fick Finland 1,2 miljarder euro tillbaka från EU genom olika stödprogram. Mest pengar slussas tillbaka via de regionala utvecklingsprogrammen och jordbruksstöden.
Men Finland är och förblir en nettobetalare.
Ska vi vänja oss vid att Finland är en nettobetalare och att vi dessutom betalar allt mer?
– Det får vi leva med. Samtidigt är det synd att man så ensidigt fokuserar på Finland som nettobetalare. Finland är en liten, öppen ekonomi som tjänar på att det finns en inre marknad i Europa.
– Finland håller fast vid de stödformer som gynnar Finland, till exempel stöden till östra och norra Finland. Så gör alla andra också. Vi är inte alltid förlorare. Dessutom har vi en sådan levnadsstandard att det är naturligt att vi bidrar till EU:s gemensamma budget.
Fler munnar att mätta
2012 blir Kroatien EU:s 28 medlem. Även de övriga länderna i forna Jugoslavien förhandlar om att bli medlemmar. Också Turkiet bankar på EU:s dörr.
Klarar EU-budgeten av de påfrestningar som nya fattiga medlemsländer innebär?
– Det är bara Kroatien som blir medlem under den budgetperiod som nu diskuteras. Länderna på Balkan är dessutom rätt små. Om Turkiet, som är ett stort land, blir medlem står EU:s gemensamma budget inför stora utmaningar.
Men till ett turkiskt medlemskap är det ännu långt. EU fick sin nuvarande budgetstruktur när unionen hette EG och hade få medlemmar. Behovet av att utveckla budgetsystemet har funnits länge, men att ändra kurs på budgetskutan tar tid.
Finns det risk för att Finland på sikt förlorar de glesbygdsstöd som nu går till norra och östra Finland?
– Det finns olika åsikter om hur pass permanent stödet är. Jag skulle ändå inte vara orolig i det här skedet. När det sker förändringar i EU-budgeten så sker de rätt långsamt. Får vi en någorlunda bra lösning den här gången så kan vi leva med den ett tag.
Som i Sovjet
Arbetsprocessen med att skapa en budgetram som sträcker sig över sju år är invecklad. Förutom 27 regeringar är även EU-kommissionen och Europaparlamentet involverade. Alla har i praktiken vetorätt. De som kritiserar EU:s sjuåriga budgetramar har jämfört dem med femårsplanerna i Sovjetunionen.
Är det vettigt att arbeta med sjuåriga budgetramar?
– Det går lätt nationell prestige i förhandlingarna. Storbritanniens David Cameron har talat om att han ska se till de nationella brittiska intressena. När medlemsstat står mot medlemsstat på det viset är det bra att det finns en längre planeringsperiod. Det är bra om de nationella motsättningarna inte alltför ofta kommer upp till ytan.
Teija Tiilikainen förespråkar en modell där EU:s budgetplanering knyts till Europaparlamentets femåriga mandatperiod. Då skulle långtidsbudgeten kunna fungera som ett instrument för att förverkliga EU-ledarnas politiska program.
I dag lovar EU-ledarna visserligen att minska antalet fattiga, öka sysselsättningen, minska växthusgaserna och höja energieffektiviteten. Men i praktiken ser man väldigt lite av det i budgetarbetet.
Är det vettigt att alla länder har vetorätt?
– Så länge EU till största delen finansieras med medlemsavgifter har jag svårt att tänka mig något annat system. I det långa loppet skulle det vara bra att göra om systemet.