Institute researcher Mikael Mattlin comments on Chinese politics and economy on the eve of the country’s leadership change. Interview in the newspaper Hufvudstadsbladet on 15 November.
Kinas nya styre förväntas ta globalt ansvar – men helst i form av
finansiellt stöd. Det säger Kinaforskaren Mikael Mattlin inför dagens
avslöjande om vem som leder stormakten under de närmaste tio åren.
I dag presenterar det kinesiska Kommunistpartiets kongress vad den
kommit fram till under den senaste veckans hemlighetsfulla
överläggningar. Xi Jinping blir generalsekreterare för partiets
centralkommitté och samtidigt blivande president och Li Keqiang blir
premiärminister – något annat skulle vara mycket uppseendeväckande.
Vem och hur många som kommer att sitta i politbyråns ständiga utskott blir desto intressantare.
– Det har länge spekulerats om att de nio i toppen ska bli sju efter
den här kongressen. Antalet är ett sätt att söka balans mellan de olika
fraktionerna inom partiet. Det har länge varit ett udda antal för att
säkert få resultat i omröstningar, säger Mikael Mattlin, Kinaforskare
vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors.
Privatkonsumtionen viktig
De största förväntningarna från allmänhetens sida gäller ekonomin.
– Den ekonomiska tillväxten har varit snabb, men den baserar sig på
investeringar i infrastruktur och export. Behovet av nya järnvägar är
trots allt begränsat så Kina måste gå över till en konsumtionsmodell –
än så länge är den inhemska privatkonsumtionen en relativt liten del av
ekonomin, säger Mattlin.
Ekonomiskt nytänkande har visat sig svårförverkligat redan tidigare.
Det beror på att statliga företag och statligt ägda banker inte vill
ändra på ett system som de fortfarande gynnas av, enligt Mattlin.
– Utan förändring är risken för överinvesteringar stor. Konkret talar vi om vägar som inte behövs.
Omvärlden hoppas på ett Kina som är mer aktivt internationellt.
– USA och delvis också EU vill att Kina tar större globalt ansvar i
frågor som klimat och säkerhet. Motiveringen är att Kina är en allt
viktigare ekonomi och att förväntningarna därför stiger. Kina har
hittills förhållit sig motvilligt till tanken.
Hur skulle Kina bidra till säkerheten rent konkret? Skicka soldater till Afghanistan?
– Det är oklart vad exakt väst önskar sig. Kineserna blir lätt
kritiserade vare sig de agerar, eller är passiva. Jag tror inte att USA
vill se kinesiska fredsbevarare i Afghanistan, däremot vill man gärna
ta emot finansiellt stöd från Kina.
Samtidigt oroar omvärlden sig över hur Kina utvecklar sitt försvar.
– Så länge landet växer satsar det på att stärka sin försvarsmakt.
USA och Japan är oroliga över att Kina på sikt blir mer militärt aktivt.
Kina påstår att det inte tänker göra samma misstag som andra
stormakter.
Hur ser expansionsutsikterna ut på investeringsfronten utomlands?
– Det finns mer potential att få kinesiska investeringar till EU.
Och mänskliga rättigheter i Kina?
– Det ser inte ut att bli någon förändring i det som väst ser som
mänskliga rättigheter. Man forsätter däremot bygga upp
välfärdssamhället, vilket i viss mån ger kineserna större valfrihet och
social trygghet.
Hur är det med löner och fackföreningar?
– Minimilönerna har höjts på sistone och kommer att pressas uppåt
eftersom Kina märkt en brist på arbetstagare. Dagens ungdomar är inte
villiga att arbeta långa, hårda dagar i en industri för en struntsumma
utan vill ha ett eget liv som alla andra. De officiella fackorganen hör
fortfarande under partiet.
Och klimatet i Kina?
– Det satsas stora pengar exempelvis på att restaurera floder, men å
andra sidan har man större problem än i många länder. Slutresultatet är
inga hemskt stora förbättringar. Däremot är folk mer miljömedvetna nu än
förr.
Tibet då?
– Där väntas inga förändringar. Det är en suveränitetsfråga som partiet inte diskuterar.
Politiska åsikter inget för Kina
Frågan är om Xi Jinping och resten av den nya generationen kinesiska
makthavare kan leva upp till de inre och yttre förväntningarna.
– Det är omöjligt att säga. Det typiska för nya ledare är att
omvärlden inte vet vad de står för. Situationen var den samma för tio år
sedan då Hu Jintao valdes till partiledare. Än i dag är det svårt att
veta vad han står för.
Det är med andra ord ett helt annat val än det som bevittnats i USA
hela det här året. De nya kinesiska ledarnas maktbefogenheter är också
grumliga.
– De har svårt att dra sina egna politiska riktlinjer eftersom gamla
ledare fortfarande finns i kulisserna. Exempelvis under den här
partikongressen har det tytt på att den tidigare ledaren Jiang Zemin
fortfarande har stort inflytande.
Blir de kinesiska ledarna alltså ledare först när de formellt är före dettingar?
– Det har blivit lite mer balanserat på senare tid, men det finns flera
exempel på att de är som starkast då. Till exempel Deng Xiaoping hade
stort inflytande efter att han gett upp sina formella poster.