Maktbalansen i världen ritas om
Hufvudstadsbladet
Sanna Karlsson

Geopolitik


När de växande ekonomierna i världen också tar växande plats i maktstrukturerna blir det allt svårare att nå samförstånd i stora frågor, tror forskare. Men det knakar också i fogarna i samarbetet mellan de så kallade Brics-länderna.


Den så kallade Brics-gruppen försöker nu allt starkare påverka det internationella beslutsfattandet – och resultaten börjar synas. När Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika gaddar ihop sig är de en maktfaktor att räkna med i internationella förhandlingar.


Bäst har de lyckats när det gäller ekonomi och handel, samt klimat och bistånd.


– Främst har Brics-länderna kunnat påverka det ekonomiska beslutsfattandet. Det syns tydligt till exempel i frågan av valutakontroller, då man ska stävja ett plötsligt inflöde av kapital i kristider. IMF har alltid satt sig emot det – men har plötsligt gjort en kovändning sedan Brics-länderna fick en större röstandel, säger Mikael Wigell, forskare och Brasilien­expert på Utrikespolitiska institutet i Helsingfors.


Enligt honom är det anmärkningsvärt att länderna fått IMF att gå käpprätt emot sina tidigare åsikter – speciellt eftersom USA och Storbritannien är emot valutakontrollerna.

Pragmatisk politik

Också frihandelsförhandlingarna inom den så kallade Doharundan har strandat – och Brasilien hör till dem som hårdast motsatt sig det nya frihandelsavtalet. På klimatkonferenserna i Köpenhamn och Durban har länderna sett till att sätta käppar i hjulen tills de fått sin vilja igenom.


Brics-länderna har också hittat en gemensam linje då det gäller att inte blanda sig i andra länders interna affärer. Den linjen har varit tydlig under den arabiska våren. När det gällde interventionen i Libyen höll sig Kina och Ryssland passiva – de blockerade till slut inte resolutionen men deltog inte heller.


Också när det gäller Syrien och svaret på den blodiga repressionen där har Brics-länderna hållit sig utanför alla sanktioner och påtryckningar och fortsatt med handel som vanligt, medan EU, USA, Arabförbundet och Turkiet alla dragit en hårdare linje.


En liknande linje kan ses i biståndspolitiken. De traditionella givarländerna (som hör till OECD:s biståndskommitté DAC) rapporterar noggrant om det bistånd de ger och kräver att det ska vara transparent. Däremot brukar det så kallade syd-sydsamarbetet ofta utmärkas av att parterna inte försöker påverka varandras interna politik, eller ställa upp villkor för biståndet – vilket ju DAC-länderna oftast gör.


– EU och USA har ju oftast ställt vissa krav på biståndstagarna att utveckla demokrati och mänskliga rättigheter, men det kan hända att det i framtiden inte är lika lätt att göra det längre.

Motstridiga intressen

Wigell säger att eran då USA och Europa kunde diktera vad som händer i världen är över.


– Världen blir allt mer multipolariserad och det kommer att bli svårare att nå samförstånd i svåra frågor – det finns allt fler allt motstridigare intressen.


Enligt honom kan det leda till att svåra frågor som borde lösas – klimat, fattigdom, energi och matkriser – kan vara i vägen för de mäktiga ländernas konflikter.


Också Johan Lagerkvist, forskare och Kinakännare på Utrikespolitiska institutet i Stockholm, säger att maktbalansen i världen ritas om, i frågor om bistånd, politik och klimat.


– Det leder till spänningar i det globala systemet, mellan de traditionella nordländerna och de nya makterna med en annan agenda.


Det finns en stor skillnad i omvärldens inställning till länderna. Medan Ryssland och Kina tror på mer traditionella maktsymboler, som militär, har de andra satsat mer på samarbete och ”soft power”, mjuk makt.


– Indien och Brasilien upplevs inte som hot utan tvärtom som möjligheter i det internationella samarbetet. Till exempel bistår Indien med flest fredsbevarare i världen och Brasilien ledde operationen i Haiti efter jordskalvet, säger Mikael Wigell.

Kampen om Asien

Enligt honom är misstankarna större mot Ryssland och Kina. Till exempel är förhållandet mellan Kina och USA en svårare balansgång – vilket till exempel syntes då USA lovade sända tusentals marinsoldater till Australien i en klar signal till Kina om att herraväldet över Asien inte är avgjort.


Brasilien har under den nya presidenten Dilma Rousseff intagit en försonligare attityd mot USA.


– Hon tar mer avstånd från länder som Venezuela, Iran och Kuba – men inte av ideologiska skäl utan helt pragmatiska.


Under sitt möte i april krävde ledarna förändringar i den globala politiska och finansiella ordningen. Ursprungligen skapades termen Bric av en ekonom på investeringsbanken Goldman Sachs 2001– men har sedan adopterats av länderna själva som börjat ordna regelbundna toppmöten. I april i år bjöds också Sydafrika in trots att landet inte till areal, folkmängd eller storlek på ekonomin riktigt platsar. Men positionen som Afrikas ledande nation öppnade porten. Därmed blev Bric i stället Brics.

Sprickor i Brics-fronten

Men trots den enade fronten då, så finns det många problem i det dagliga samarbetet. Brasilien knorrar över den billiga kinesiska importen till landet och över kinesiska investeringar. Relationerna mellan Kina och Indien är inte de bästa med oenigheter kring handelsfrågor och Kinas stöd till Indiens rival Pakistan.


Forskaren Johan Lagerkvist tror att den löst sammansatta gruppen kan drabbas av en brytning inom en snar framtid.


– Det kan bli svårt att hålla gruppen samman även om de delar synen på många frågor. Det finns också enorma skiljelinjer i och med att Kina har ett auktoritärt politiskt system, säger Lagerkvist.


Han tror att ytterligare en komponent i alfabetssoppan – IBSA, bestående av Indien, Brasilien och Sydafrika – kan bli en mer hållbar konstruktion i och med att de är inne på samma linje då det gäller människovärdet och de politiska friheterna och rättigheterna.


– De frågorna är tabu att diskutera då Kina är med.

68 nya ambassader

Indien är det land som genom historien fått mest bistånd, men nu har landet aktiverat sig som biståndsgivare. Förutom Ryssland har alla Brics-länderna hittills varit och vissa är fortfarande mottagare av bistånd – samtidigt som de nu startar egna biståndsprogram.


Kinas aktivitet i Afrika har varit stor i många år – men skiljelinjerna mellan bistånd och investeringar är inte alltid glasklar. Nu följer Brasilien efter. På bara några år har landet grundat 68 nya ambassader i Afrika och börjat ge bistånd till många av länderna.


– Handelspolitiska intressen ligger i bakgrunden. Och visst är det ju smart för en stigande makt att satsa på att öka sitt nätverk, säger Wigell.


Att länderna fortsätter att ta emot bistånd är helt förståeligt, säger han.


– Största delen av världens fattiga finns ju faktiskt fortfarande i Indien, Kina och Brasilien.


Källor: Kepa, Omvärlden, The Guardian, The Economist, Financial Times

Byline: Sanna Karlsson