Tendenser till splittring och minskad förståelse för det gemensamma målet ställs mot globala utmaningar. Om inte norska idrottare klarat sig så bra i vinter-OS i Lillehammer 1994 hade Norge kanske varit medlem av EU. I segeryran föddes en självbild av en nation som klarar sig bra utan EU.
Norge har tackat nej till EU i två folkomröstningar, 1972 och 1994. Och opinionen blir alltmer negativ. Nu säger tre av fyra nej och överraskande nog är motståndet störst bland unga.
Sedan finns den andra trenden. Estland, som står nära det nordiska, omhuldar med medlemskap i EU och Nato samt euron som valuta tanken att ensam inte är stark. Island är sedan ett år på väg in i EU.
De färska erfarenheterna av en djup ekonomisk kris har ökat förståelsen för solidaritet över gränserna och vänner som ställer upp när det gäller. Norrmännen lever ändå med det faktum att Norge genom sitt EES-avtal tvingas anpassa sitt regelverk till de beslut som fattas i Bryssel. Därför väntar norska tjänstemän snällt utanför mötesdörren på att deras nordiska kolleger ska komma ut och informera om vilka beslut som är på gång.
Tyngden förskjuts alltmer från Köpenhamn, där Nordiska ministerrådet finns, till Bryssel. Samtidigt förlorar små länder inflytande i nya sammanhang där övernationella spelregler slås fast eller tolkas. N5 körs lätt över i G20. Att nordiska länder tappar inflytande är en varning som utdelas i rapporten Norden 2020, som offentliggörs i dag på ett seminarium vid Utrikespolitiska institutet.
Å andra sidan framstår de nordiska länder som redan är EU-medlemmar allt mindre som mönsterelever i klassen. Svenskarna förhåller sig alltmer kritiskt till tanken på att ersätta kronan med euro. Danmark inför gränskontroller mot Tyskland och Sverige vilket hotar den fria rörligheten som vi i Norden redan har så lång erfarenhet av.
I Finland anser allt fler att greker, portugiser och irländare gott kan försöka klara sig utan de finländska skattebetalarnas pengar. Problemen uppstår också mellan de nordiska länderna. Ole Norrback, som leder Nordiska ministerrådets forum för gränshinder, konstaterar i anförande efter anförande att nya gränshinder sätts upp i samma takt som gamla rivs.
De nordiska besluten binder inte länderna på samma sätt som EU-besluten. Nästa år fyller Helsingforsavtalet 50 år men denna ”konstitution” för det nordiska samarbetet är som konstateras i Norden 2020 vag och allmänt hållen. Därför är det viktigt att politikerna effektivt följer upp att deras beslut faktiskt leder till praktiska åtgärder.
I dag var det meningen att de nordiska statsministrarna skulle samlas i kursgården Majvik i Kyrkslätt. Mötet är uppskjutet till augusti i väntan på att Finland får en ny regering. Diskussionen ska kretsa kring globalisering,tillväxt och hållbar utveckling. Om de nordiska ledarna menar allvar bör de tala i termer som öppna innovationssystem och ökat samarbete över gränser. Norden har varit en förebild och välfärdsmodellerna har bevisat sin bärkraft i internationell konkurrens. Men som författarna till Norden 2020 noterar: de senaste decennierna har kännetecknas av stagnation.
Det är redan tjugo år sedan nordismens död för första gången tillkännagavs. Det var för tidigt då och det är för tidigt nu. Debatten om Norden har inte varit så här livlig på länge. Men viljan att förvandla ord till gärning måste stärkas. Framgången bygger på att politikerna är villiga att lägga ner energi och kraft på att hitta och försvara gemensamma nordiska intressen.
Mycket finns att ta fasta på. Norden är ett område som ligger nära framtidens naturresurser i de arktiska områdena. Den nordliga dimensionen har redan ett värde i och med de stora satsningarna på energi och miljö i Ryssland. Därför ska Norden ännu mera vara som ett stafettlag där man hejar på varandra och inte uppträder som konkurrenter.