Knuten som Finlands krav på säkerhet fött kan lösas på tre sätt, grovhugget. Det första ger Finland skamfilat rykte, det andra tar obarmhärtigt lång tid, det tredje gör att regeringen får göra avkall på sina löften och stå med byxorna nere – fast troligen ändå klara sig.
• Scenario 1. EU-länderna godkänner inte Finlands och Greklands säruppgörelse. Finland ställer sig utanför stödpaketet till Grekland, med risk för att det planerade paketet på 160 miljarder faller.
– Risken med det är att det uppstår en dominoeffekt precis som det gjorde med Finlands säkerhetskrav: Att andra euroländer också ställer sig utanför, säger EU-experten Tiia Lehtonen på Utrikespolitiska institutet.
Hon ser det ändå som rätt osannolikt att Finland skulle vilja förorsaka att hela stödpaketet faller. Om bara Finland ställer sig utanför kan det hända att gemenskapen repar sig, men Finlands rykte blir skamfilat, vilket kan inverka på kommande inflytande på frågor som jordbruk och stödpolitik. Internationella relationer har sin egen psykologi, menar Lehtonen.
Rent juridiskt är möjligheterna till soloseglande större då det gäller stödpaketsstrukturen – på gott och ont.
– Stödpaketen är jämförbara med internationella avtal och faller inte direkt under EU-lagstiftningen, säger Karolina Zurek, expert på EU-lag vid Svenska institutet för europapolitiska studier SIEPS.
Det innebär att Finland visserligen kan ta sig rätten att komma med nya förbehåll då det sker stora förändringar, som då Grekland behöver mer stöd. Men andra länder kan också börja ta sig samma friheter.
– De kan det, och kommer sannolikt att göra det ifall en gör det.
• Scenario 2. Förhandlingar återupptas och leder till någon form av icke kontant säkerhet som de övriga euroländerna och Grekland också godkänner.
Enligt statsminister Jyrki Katainen är det möjligt att ändra den nuvarande garantiuppgörelsen, så länge Finland får någon form av garanti. Detta kan alltså vara en utväg, men Grekland har inte velat ge mark och fastigheter som säkerhet. Trots att grekiska staten uppskattas sitta på 250 miljarder i form av fastigheter är det oklart vilka möjligheter landets lag ger, då Grekland inte har ett fastighetsregister. Grekerna ställer sig negativt till att uppge landområden som säkerhet, av territoriala skäl.
– Den energi man lagt på att förhandla med Grekland kunde från början ha lagts på en mer långsiktig gemensam lösning. Små länder får komma med avvikande initiativ om andra länder kan haka på, säger Hanna Ojanen, professor i internationell politik och forskare vid Sveriges utrikespolitiska institut.
Tiia Lehtonen betraktar det här scenariot som det mest sannolika. Hon tror inte att det går att slå in på en sådan bana där flera länder skulle föra bilaterala förhandlingar på det sätt Finland gjorde, utan euroländerna skulle bli tvungna att delvis börja från början.
– Problemet är att det är mycket svårt att säga hur en sådan uppgörelse i praktiken skulle se ut för att passa alla parter. Det kan bli en lång process, säger Lehtonen.
• Scenario 3: Finlands regering gör avkall på sitt krav på säkerhet.
– Regeringen har kvar möjligheten att säga att man försökt, men att det inte gick, och motivera det med vikten av att euroområdet måste hålla ihop. Regeringen borde ha mod nog att visa att regeringen bestämmer och inte låta oppositionspartier göra det, säger Hanna Ojanen.
Tiia Lehtonen betraktar också detta som ett scenario i ett pressat läge – till exempel inför hotet att euroområdet kollapsar.
– Det innebär i så fall en tydlig kappvändning för SDP och Samlingspartiet. Dessutom erbjuds ett läge för påhopp från Sannfinländarnas sida, säger Lehtonen.
Hårdrar man dilemmat är frågan om Katainen anser att regeringens fasad eller Europas fasad är viktigare.
Kan regeringen rentav falla på detta?
– Det här är det mest allvarliga läge vi sett på ett par decennier, med tanke på att stödpaketen varit ett så centralt tema under valkampanjen. Det var alla knäckfrågors moder, och fader också för den delen, säger docent Ville Pernaa vid centret för parlamentsstudier, Åbo universitet.
Men Pernaa landar ändå på gissningen att regeringen har utrymme att ändra sig utan att spricka. Den tidigare, mer fogliga linjen i EU-politiken passar både Samlingspartiet och De gröna och har också en historia i SDP från Paavo Lipponens tid. Garantikraven är egentligen en avvikelse från den politiken, vars grunda rötter hittas i valrörelsen i våras. Att släppa säkerhetskraven vore bara att återgå till det normala, säger Pernaa. Han påpekar också att svårigheterna att bilda regeringen i somras kan hålla bygget upprätt även om SDP blev tvunget att ändra sig.
Sylvia Bjon