Soinis utrikessyn väcker dubier
Hufvudstadsbladet
Marianne Lydén

Utrikespolitiska institutets direktör Teija Tiilikainen konstaterade i en intervju för Hufvudstadsbladet 13.5., att Sannfinländarna saknar en utrikespolitisk linje fastän partiet leder både utrikes- och försvarsutskottet.


Samlingspartiet har stärkt greppet om utrikespolitiken, men en annan utrikespolitisk maktförskjutning väcker oro. Sannfinländarnas Timo Soini är nu riksdagens utrikespolitiska röst och rösten talar inte som vi är vana vid, påpekar Utrikespolitiska institutets chef Teija Tiilikainen.

President Sauli Niinistö må ha mind­re makt än sina föregångare, men han har hållit hög utrikespolitisk profil genast från början. Kort efter att han installerats åkte han i väg till toppmötet om kärnsäkerhet i Sydkorea, där han träffade USA:s president Barack Obama och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Om en dryg vecka reser Niinistö till Chicago för att delta i toppmötet om Afghani­stan, som ordnas i samband med Natos toppmöte om samma tema.
Enligt Utrikespolitiska institutets direktör Teija Tiilikainen handlar det om att utnyttja den utrikespolitiska makt presidenten har kvar.
– Här är det fråga om den informella makten och den så kallade allmänna utrikespolitiken som presidenten fortfarande leder i samverkan med statsrådet. Det här är problemfritt så länge det inte har med EU-politik att göra.
Så fort EU-politiken kommer in stängs presidenten ute, åtminstone formellt.
– I och med grundlagsändringen i mars klargjordes den maktfördelningen en gång för alla. EU-politiken hör till statsrådet och det är alltid statsministern som representerar Finland på EU-toppmötena, konstaterar Tiilikainen.
Presidentens makt minskas ytterligare av att allt fler frågor har en EU-dimension och därför hör till statsrådets kompetens.
– I dag har statsministern betydligt större utrikespolitisk makt än presidenten just för att så mycket som händer har EU-anknytning. Den allmänna utrikespolitiken får mindre utrymme och också här ska presidenten agera i samverkan med statsrådet. Det finns ingenting presidenten kan besluta om ensam.

Samlingspartiet starkare

Riksdagen har också fått en större utrikespolitisk roll. Utrikesutskottet ska informeras om inte bara vad statsrådet gör utan också om presidentens verksamhet.
– Dessutom avgör riksdagen nu om det uppstår en konflikt mellan statsrådet och presidenten. Formellt stärker det riksdagens position. Det är ändå en otänkbar situation att riksdagen skulle välja sida, så jag tror att det här aldrig kommer att utnyttjas.
Tiilikainen noterar att Samlingspartiet stärkt sina utrikespolitiska positioner i och med att statsministern är samlingspartist och presidenten har en bakgrund i samma parti.
– Det har en viss betydelse. Även om man inte tycker lika i alla frågor är det lätt att hitta en gemensam tolkning av världen. Speciellt i EU-frågor, där Samlingspartiets anhängare är de mest positiva till djupare integration, finns inga svårigheter att samarbeta.
– Liksom SFP, men man har insett realiteterna. Det behövs bred konsensus för ett medlemskap och därför har man inte aktivt drivit på. Eller så anser man att det inte är viktigt just nu.
– SDP:s negativa inställning påverkade Natodebatten. Också debatten om Ryssland är annorlunda nu. Samlingspartiet har ju en dystrare syn på utvecklingen i Ryssland.

Soini är riksdagens röst
Den intressantaste maktförskjutningen har ändå skett inom riksdagen, menar Tiilikainen.
– Sannfinländare leder de två mest centrala utskotten, utrikes- och försvarsutskottet. Det är oerhört viktiga poster med tanke på den utrikespolitiska makten och debatten.
Utrikesutskottets ordförande Timo Soini sitter alltså på en av de allra synligaste posterna i riksdagen.
– Utskottets ordförande är riksdagens utrikespolitiska röst. Han är den diplomater vill umgås med, den som får inbjudningar och besök och den vars åsikt man vill höra.
Hittills har man ändå fått vänta på den annars så slagfärdiga Soinis utrikespolitiska utspel. Enligt Tiilikainen har det att göra med att Sannfinländarnas agenda är så smal.
– Soini har ingen utrikespolitisk linje att falla tillbaka på. Han borde ha en egen profil och ta ställning i internationella frågor, men som utskottsordförande kan han inte lyfta fram partiets EU-antipatier och nationalistiska linje. Vad ska han säga om förhållandet mellan EU och Ryssland när partiet anser att EU står inför ett sammanbrott och vad anser partiet över huvud taget om Arktis, Östersjön och olika konflikter i världen?

Ingen sannfinländsk doktrin

Tiilikainen påpekar att tidigare ordförande väl klarat av att leda utskottet med hög profil trots att de själva ofta haft en annan åsikt än utskottets majoritet.
– Ett år har gått och Soini har rest världen runt. Nu förväntar man sig att han ska uttala sig. Att han inte gjort det måste bero på hans dilemma: det finns inte någon sannfinländsk utrikespolitisk doktrin och i den mån den finns går den helt emot de andra partiernas.


 


Samlingspartiet har stärkt greppet om utrikespolitiken, men en annan utrikespolitisk maktförskjutning väcker oro. Sannfinländarnas Timo Soini är nu riksdagens utrikespolitiska röst och rösten talar inte som vi är vana vid, påpekar Utrikespolitiska institutets chef Teija Tiilikainen.




President Sauli Niinistö må ha mind­re makt än sina föregångare, men han har hållit hög utrikespolitisk profil genast från början. Kort efter att han installerats åkte han i väg till toppmötet om kärnsäkerhet i Sydkorea, där han träffade USA:s president Barack Obama och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Om en dryg vecka reser Niinistö till Chicago för att delta i toppmötet om Afghani­stan, som ordnas i samband med Natos toppmöte om samma tema.


Enligt Utrikespolitiska institutets direktör Teija Tiilikainen handlar det om att utnyttja den utrikespolitiska makt presidenten har kvar.


– Här är det fråga om den informella makten och den så kallade allmänna utrikespolitiken som presidenten fortfarande leder i samverkan med statsrådet. Det här är problemfritt så länge det inte har med EU-politik att göra.


Så fort EU-politiken kommer in stängs presidenten ute, åtminstone formellt.


– I och med grundlagsändringen i mars klargjordes den maktfördelningen en gång för alla. EU-politiken hör till statsrådet och det är alltid statsministern som representerar Finland på EU-toppmötena, konstaterar Tiilikainen


Presidentens makt minskas ytterligare av att allt fler frågor har en EU-dimension och därför hör till statsrådets kompetens.


– I dag har statsministern betydligt större utrikespolitisk makt än presidenten just för att så mycket som händer har EU-anknytning. Den allmänna utrikespolitiken får mindre utrymme och också här ska presidenten agera i samverkan med statsrådet. Det finns ingenting presidenten kan besluta om ensam.
Samlingspartiet starkare

Riksdagen har också fått en större utrikespolitisk roll. Utrikesutskottet ska informeras om inte bara vad statsrådet gör utan också om presidentens verksamhet.


– Dessutom avgör riksdagen nu om det uppstår en konflikt mellan statsrådet och presidenten. Formellt stärker det riksdagens position. Det är ändå en otänkbar situation att riksdagen skulle välja sida, så jag tror att det här aldrig kommer att utnyttjas.


Tiilikainen noterar att Samlingspartiet stärkt sina utrikespolitiska positioner i och med att statsministern är samlingspartist och presidenten har en bakgrund i samma parti.


– Det har en viss betydelse. Även om man inte tycker lika i alla frågor är det lätt att hitta en gemensam tolkning av världen. Speciellt i EU-frågor, där Samlingspartiets anhängare är de mest positiva till djupare integration, finns inga svårigheter att samarbeta.





– Liksom SFP, men man har insett realiteterna. Det behövs bred konsensus för ett medlemskap och därför har man inte aktivt drivit på. Eller så anser man att det inte är viktigt just nu.





– SDP:s negativa inställning påverkade Natodebatten. Också debatten om Ryssland är annorlunda nu. Samlingspartiet har ju en dystrare syn på utvecklingen i Ryssland.
Soini är riksdagens röst

Den intressantaste maktförskjutningen har ändå skett inom riksdagen, menar Tiilikainen.


– Sannfinländare leder de två mest centrala utskotten, utrikes- och försvarsutskottet. Det är oerhört viktiga poster med tanke på den utrikespolitiska makten och debatten.


Utrikesutskottets ordförande Timo Soini sitter alltså på en av de allra synligaste posterna i riksdagen.


– Utskottets ordförande är riksdagens utrikespolitiska röst. Han är den diplomater vill umgås med, den som får inbjudningar och besök och den vars åsikt man vill höra.


Hittills har man ändå fått vänta på den annars så slagfärdiga Soinis utrikespolitiska utspel. Enligt Tiilikainen har det att göra med att Sannfinländarnas agenda är så smal.


– Soini har ingen utrikespolitisk linje att falla tillbaka på. Han borde ha en egen profil och ta ställning i internationella frågor, men som utskottsordförande kan han inte lyfta fram partiets EU-antipatier och nationalistiska linje. Vad ska han säga om förhållandet mellan EU och Ryssland när partiet anser att EU står inför ett sammanbrott och vad anser partiet över huvud taget om Arktis, Östersjön och olika konflikter i världen?
Ingen sannfinländsk doktrin

Tiilikainen påpekar att tidigare ordförande väl klarat av att leda utskottet med hög profil trots att de själva ofta haft en annan åsikt än utskottets majoritet.


– Ett år har gått och Soini har rest världen runt. Nu förväntar man sig att han ska uttala sig. Att han inte gjort det måste bero på hans dilemma: det finns inte någon sannfinländsk utrikespolitisk doktrin och i den mån den finns går den helt emot de andra partiernas.