Specialsytt avtal inget för evigt trilskande USA
Hufvudstadsbladet
Elisabet Back

Utrikespolitiska institutets programdirektör Mika Aaltola kommenterade i en intervju för i Hufvudstadsbladet 22.12. Förenta staternas inställning till FN-fördrag.

 

 

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning var skriven så att inte ens USA skulle kunna ha något emot den. Men nej blev det likväl. – FN är ett rött skynke för den amerikanska högern. Den här inställningen gör FN ineffektivt som global ­maktfaktor, säger USA-­experten Mika Aaltola.

Starkt konservativa republikaner i USA:s senat satte i början av månaden stopp för ett amerikanskt godkännande av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

USA är visserligen ökänt för att vara mycket svårflirtat när det kommer till ratificering av FN-avtal, men den senaste tiden har FN-politiken varit extra svårtuggad i landet, anser Utrikespolitiska institutets programdirektör Mika Aaltola.

– Att säga FN till en konservativ republikan är som att svära. På sista tiden har inga avtal gått igenom, jag har i själva verket mycket svårt att komma i håg att några avtal skulle ha godkänts under de senaste åren.

Att konventionen om rättigheter för funktionshindrade i praktiken är formad utgående från den motsvarande föredömliga amerikanska lagstiftningen gör bakslaget ännu mer förbryllande.

– Konventionen är formulerad så att ingen, inte ens republikanerna i USA, ska kunna motsätta sig den. Att det ändå blev nej visar hur djupt föraktet för FN är i USA:s kongress och är ett tecken på att landet rör sig allt mer högerut, säger Aaltola.

Martti Koskenniemi, professor i internationell rätt vid Helsingfors universitet och tidigare medlem av FN:s kommission för internationell rätt, håller inte med om att det här fallet skulle vara något speciellt.

– USA har alltid agerat så här. Regeringen är enig med europeiska diplomater om avtal, men sedan vägrar kongressen att ratificera. Så var det också med exempelvis havsrättskonventionen. Man förhandlade i tolv år och USA var med ända tills underteckningsdagen. Då blev det nej tack.
Vem har inflytande på vem?

Nejsägarna hänvisar till att fördraget för de funktionsnedsattas rättigheter och andra tidigare FN-fördrag hotar USA:s suveränitet. I praktiken betyder det att republikanerna är rädda för överstatlig lagstiftning som lägger sig i interna angelägenheter och manövrerar ut nationella lagar.

– Demokraterna ser på frågan från motsatt perspektiv, nämligen att USA kan ha inflytande på andra länder och internationell lagstiftning genom att självt ingå internationella avtal, säger Aaltola.

Aaltola anser att det utifrån inte ser bra ut när supermakten USA ställer sig utanför det internationella samfundet.

– Växande ekonomier, som Brics-länderna Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, vet att det finns en stormakt som inte regleras av någon annan. Det gör dem mindre motiverade att själva delta och i förlängningen är det svårt att föra en global politik.

Koskenniemi säger å sin sida att Brics-länderna är vana vid förfarandet sedan långt tillbaka och inte påverkas.
Död reformprocess

På senare tid har det ändå varit en hel del tal om hur FN borde reformeras för att bli mer effektivt i en globaliserad värld.

– FN är en relik från kalla krigets dagar, men de utmaningar som finns nu gäller klimat och teknologi. Hittills har FN inte klarat av att möta de här utmaningarna, säger Aaltola.

Där håller Koskenniemi med.

– Nej, FN klarar inte av dem.

Trots det spår ingendera experten någon renässans för FN inom den närmaste tiden.

– FN kommer att ha en liten roll också framöver. Senast det fanns möjlighet till förändring var i slutet på 1990-talet då diskussionen gällde att bilda råd för att främja sociala och ekonomiska frågor. Det blev inget då även om det fanns momentum. För tillfället är reformprocessen död, säger Koskenniemi.

Aaltola säger att stormakterna och FN just nu går åt olika håll. FN satsar på bilaterala och multilaterala avtal i stället för internationella. USA har i sin tur skapat ett eget parallellsystem för sitt maktutövande i världen.

– USA är aktivt inom specialgrupper som G8 och G20. Kina, Ryssland och Brasilien söker sig också till andra alternativ.

Att någon organisation skulle ta över FN:s roll som samordnare i globala frågor ser Aaltola ändå inte.

– De nya organisationerna är inget alternativ eftersom de heller inte är särskilt effektiva. Och FN klarar som sagt inte av framtidens utmaningar. Ja, jag vet att jag är pessimistisk, men vi befinner oss helt enkelt i ett organisationsvakuum i den globala tidsåldern.

Koskenniemi är mer positiv. För det första kastar han bollen med globala utmaningar till FN:s medlemsländer.

– FN är viktigt som diskussions­forum, men slutresultatet när det gäller att möta utmaningar hänger på vad medlemsländerna själva gör.

För det andra har han sett FN genomgå reformer tidigare – upprättandet av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag 2002 och FN:s råd för mänskliga rättigheter 2006 – och han har inte gett upp hoppet om att nya reformer kommer.

– De kommer med en ny generation diplomater.