Tunisien fruktar Egyptens öde
Hufvudstadsbladet
Janne Wass

Utrikespolitiska institutets forskare Timo Behr jämförde i en intervju för Hufvudstadsbladet 22.7. Tunisiens opposition och armé med motsvarande i Egypten. Enligt forskaren har Tunisiens armé inte en likadan dominerande ställning som armén i Egypten, och Tunisiens opposition är mycket medgörligare än vad Egyptens Muslimska brödraskap är.

 

Politik: Tunisien

Det styrande islamistiska partiet i Tunisien sneglar oroligt mot Egypten, där Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi avsattes tidigare i år. Oppositionen kräver att också den tunisiska regeringen störtas.

Den arabiska våren är inte över. Det är budskapet som den sekulära oppositionen i Egypten fört fram sedan islamisterna tog makten 2011. Då den president Muhammad Mursi avsattes av armén i år fick oppositionen rätt, på sätt och vis. Det finns ett land där utvecklingen i Egypten har följts med noggrant, och det är Tunisien, landet där en grönsakshandlare bokstavligen tände gnistan till den arabiska våren genom att bränna upp sig själv.

Även i Tunisien sitter islamisterna vid makten, och det styrande Ennahda-partiet fördömer utvecklingen i Egypten.

– Det som hände i Egypten är ett hot mot demokratin eftersom vi bevittnade störtandet av en demokratiskt vald president, säger Muhammad Omar, medlem i Ennahdas politiska byrå till tidningen Time.

Medgörliga islamister

Tunisiens största oppositionsparti Nidaa Tounes var snabbt med att gratulera egyptierna efter att Mursi avsattes. Dess ledare, tidigare premiärminister Beji Caid Essebsi, beskyller Ennahda för att styra alla aspekter av folks liv, och säger att partiet misslyckats med att svara på Tunisiens ekonomiska och politiska problem. Enligt honom borde man också i Tunisien tillsätta en teknokratregering för att få ekonomin på fötter.

Unga tunisier har skapat en motsvarighet till den egyptiska gräsrotsrörelsen Tamarod, vars massdemonstrationer ledde till att armén till slut ingrep i den egyptiska politiken tidigare i sommar. Den uppger sig ha samlat över 200 000 underskrifter i en protestlista mot Ennahda och har sammankallat till storprotester på Tunisiens nationaldag den 25 juli.

Situationen är ändå inte helt jämförbar. Medan Egyptens islamister helt stängt ut oppositionen från beslutsfattandet, regerar Ennahda tillsammans med två sekulära partier. Partiets ledare Rashid Gannouchi har tillbringat 22 år i exil i Storbritannien och säger sig där ha lärt sig att olika religioner och livssyner kan leva sida vid sida i ett demokratiskt samhälle.

– Ennahda är mer medgörligt än Muslimska brödraskapet, och dessutom spelar militären i Tunisien en helt annan roll än i Egypten, säger forskaren Timo Behr vid Finlands utrikespolitiska institut.

I Egypten är det i praktiken militären som haft makten i årtionden. I Tunisien har armén hållit sig utanför politiken. Den egyptiska armén har en helt annan ekonomisk tyngdpunkt, den är nästan som en stat i staten med egna bolag och stora markegendomar. Inte heller rent militärt kan den tunisiska armén mäta sig med den egyptiska.

– Sedan tror jag att mycket av den kritik som nu kommer från oppositionen, att till exempel Nidaa Tounes säger att de vill störta regeringen, är en del av kampanjen inför parlamentsvalet (i december). Alla partier försöker höja sina profiler för tillfället, säger Behr.

Valet en krutdurk

Hur den närmaste framtiden kommer att se ut i Tunisien beror delvis på hur demonstrationerna på torsdag förlöper. Behr tror för sin del inte att tunisiska Tamarod lyckas samla folket till massdemonstrationer i samma skala som i Egypten.

– Och det beror också på hur parlamentsvalet går. Det finns opinionsmätningar som visar att Nidaa Tounes kunde få nästan lika många röster som Ennahda, men mätningarna i Tunisien är opålitliga.

Det som potentiellt kan vara en krutdurk är ett lagförslag som hotar att avstänga alla som suttit i den avsatte ledaren Zine El Abidine Ben Alis administration från valet. Om den lagen går igenom, kan det bli rejält våldsamt.

– Det finns för tillfället ilska på båda sidorna av Ennahda, både bland de radikala islamisterna och bland de sekulära tunisierna. Vad som händer är väldigt svårt att förutspå och återstår att se.

Källor: Time, BBC, Christan Science Monitor, AP, Reuters, Al-Jazira

Tunisien

• Självständigt 1956 efter franskt kolonialstyre.

• Styrdes i tre årtionden av president Habib Bourguiba, som stödde kvinnors rättigheter, förbjöd månggifte och införde gratis skola. Bourguiba tolererade inte islamism. Gjorde sig själv till envåldshärskare.

• Bourguiba överlämnade 1987 ett land med sund ekonomi och starka band med Europa till Zine El Abidine Ben Ali. Ali fortsatte ideologiskt i Bourguibas fotspår.

• Missnöjet med diktatorn Ben Ali ledde till massdemonstrationer som slutligen resulterade i den arabiska våren 2011.

• Det moderata islamistiska partiet Ennahda styr landet med två sekulära småpartier. Trots sin toleranta linje kritiseras Ennahda för planerade försämringar bland annat av pressfriheten och kvinnors rättigheter.

• Den ultraortodoxa salafistiska rörelsen Ansar al-Sharia har vuxit sig stark efter 2011 och sätter press på landets regering med protester och våldsaktioner.

Citat:

”Mycket av den kritik som nu kommer från oppositionen, att till exempel Nidaa Tounes säger att de vill störta regeringen, är en del av kampanjen inför parlamentsvalet.”

Bildtext:
– Övervakar. Armén och polisen i Tunisien har inte samma inflytande på politiken som i Egypten, vilket inte gör en regelrätt militärkupp trolig.
– Varnar. Ennahdas ledare Rashid Gannouchi oroar sig för att hans parti störtas från makten.