Utrikespolitiska institutets forskare Charly Salonius-Pasternaks Briefing Paper 89 ”Det är dags att fatta beslut: Finlands alternativ i Afghanistan 2012–2015 analyserades i ledarartikeln i Hufvudstadsbladet
.
Det råder en förvånansvärd politisk tystnad kring Afghanistan med tanke på att det är dags att fatta beslut om fortsättningen.
Den finländska insatsen i Afghanistan har skiftat skepnad en hel del sedan 2002. Från en handfull militärer i Kabul har insatsen vuxit till att omfatta närmare 200 finländska soldater.
Men det är inte antalet soldater som är den största förändringen, om man får tro forskaren Charly Salonius-Pasternak, utan det organisationsskifte som försiggått under tystnad, låt vara att detta har skett med de politiska beslutsfattarnas fulla medvetenhet.
Salonius-Pasternak redogör för sin syn på de alternativ Finland har i Utrikespolitiska institutets publikation nr 89, Det är dags att fatta beslut.
Någongång kring 2006–2007 övergick de finländska soldaterna från att ha varit en del av de så kallade återuppbyggnadsteamen PRT till att sortera under en traditionell militär struktur. Det skedde samtidigt som de finländska soldaterna flyttades till Mazar-i-Sharif.
Målet är att Afghanistans egna styrkor ska svara för säkerheten efter 2014.
Det är mot denna bakgrund fortsättningen ska bedömas. I december hålls en konferens om Afghanistan i Bonn där linjerna för den internationella insatsen efter 2015 ska dras upp.
I Finland är diskussionen om vi befinner oss i krig eller inte i Afghanistan i färskt minne. Att Salonius-Pasternak hörde till dem som ansåg att svaret är ja är i linje med hans observation om den förändrade organisationen.
PRT är en formalitet och återuppbyggnaden innehåller än så länge inte mycket substans. Den ändrade säkerhetssituationen i norr har satt käppar i hjulen, och det är inte uteslutet att rivaliteten mellan två lokala krigsherrar kan förvärra situationen ytterligare.
Obepansrade fordon och PRT-konceptets små MOT-team på fyra–fem soldater hade lätt att röra sig i den oländiga terrängen och besöka hövdingar i avlägsna byar. Besöken utgjorde också en värdefull källa till information. Men efter att talibanerna fått fotfäste i norra Afghanistan var det logiskt att ändra organisationen.
Salonius-Pasternak sätter ändå fingret på en öm punkt: var blev diskussionen i riksdagen kring de nya utmaningarna? Käbblet kring krig eller inte krig erbjöd lukrativa populistiska öppningar för oppositionen – av vilken en del nu sitter med regeringsansvar – men bidrog inte i nämnvärd mån till en analys av vad de finländska styrkorna behöver för att klara av sin uppgift då situationen ändras.
För den substansen stod Försvarsministeriet och försvarsmakten, inte Utrikesministeriet.
Det behövs knappast en kristallkula för att lista ut att den nuvarande utrikespolitiska ledningen i Finland kommer att tala för en ytterligare nedtrappad militär insats i norra Afghanistan. Republikens president och utrikesministern pläderar oförtrutet för fortsatta eller ökade civila och humanitära insatser och en reducering av det militära.
Man kan bara beklaga ifall realistiska och pragmatiska lösningar får stryka på foten för politiskt navelskådande.
I de alternativa scenarion för en fortsatt finländsk medverkan i Afghanistan som Salonius-Pasternak redogör för tar han upp Finlands trovärdighet som partner.
Det finns en diskrepans mellan det ideal när det gäller krishantering som allmänt upprätthålls och den verklighet som råder i krissituationer. Den civila krishantering som också många politiker i ledande ställning drömmer om att återvända till har mycket lite med realiteterna att göra. Vill man bygga skolor och transportera mat måste vägarna ibland tryggas med hjälp av soldater.
Varje land har rätt att fatta sina egna politiska beslut och också Finland har rätt att se till sina egna intressen. Att till och med ett FN-mandat eller en samnordisk uppslutning inte alltid är nog såg vi i Libyen och när frågan om bevakning av isländskt luftrum dök upp för ett par år sedan.
Finland har gott anseende som partner i krishantering. Besluten om fortsättningen i Afghanistan bör övervägas i skenet av detta.
Vindflöjelspolitik gagnar ingen.