Europaperspektiv 2019

Året 2019 är ett viktigt år för Europaintegrationen. För första gången någonsin förväntas ett
land lämna EU. Flera av unionens medlemsstater trotsar öppet gemensamt fattade beslut och
ifrågasätter till och med EU:s grundläggande värderingar.

De olika kriser som har präglat EU under de gångna åren kommer sannolikt att fortsätta pröva
unionen och dess medlemsstater under många år framöver.

Är det som vi bevittnar ett uttryck för nationalstatens återkomst och vad betyder det i sådana
fall för EU:s förmåga att hantera dess utmaningar? Mot bakgrund av de kriser som unionen har
gått igenom under 2010-talet och dess konsekvenser väcks frågan om var befogenheterna att
möta framtida utmaningar bör ligga: hos EU eller medlemsländerna?

I Europaperspektiv 2019 – den 22:a årgången av årsboken – diskuterar ledande svenska forskare
och experter hur tendenser till ekonomisk nationalism i syfte att slå vakt om arbetstillfällen i
det egna medlemslandet växer sig starkare.

Sammanfattning:

Sveriges ambassadör Anders Ahnlid öppnade seminariet och önskade alla välkomna. Han konstaterade att EU inte mår bra och 2019 anses som ödets år. Efter 2008 har EU:s utveckling stagnerat och den politiska eliten har inte kunnat möta folket. Även Finland och Sverige har hamnat möta svårigheter därför anses Europaparlamentsvalet i vår som ödesvalet. Han påpekade också att det blir en viktig vår för Finland med riksdagsval, Europaparlamentsval och sedan ordförandeskapet i EU, allt som ambassaden kommer att noga följa med. Efter ambassadör Ahnlid fick professor Lars Oxelheim ordet .

Oxelheim är en av redaktörerna till EU och nationalstatens återkomst, årets upplaga av Europaperspektiv. Han påpekade att en av orsakerna till att boken varit en sådan succé har varit dess interdisciplinära innehåll. Oxelheim anmärkte också att EU behövs nu mest och lade lakoniskt till att när det går bra vill ingen tacka EU utan endast då allt är dåligt kan man klaga på EU.

Efter Oxelheim tog Stefan Winiger över, som var moderator, med att presentera talarna. Docent Magnus Blomgren från Umeå universitet började med att tala om EU-hybriden och den representativa demokratin. Han talade om de politiska problemen som gäckar kring EU, om de ökande motsättningarna i EU:s beslutsfattande, om hur EU:s konstitutionella profil inte behandlas, om hur det är risk att EU låser sig i olämpliga institutionella lösningar. Blomgren lyfte upp också de olika formerna av integration: mellanstatlighet och överstatlighet och i bokens kapitel jämför han tillsammans med Torbjörn Bergman olika länder och områden som ekonomi, försvar, migration och sociala frågor. Han konstaterade att när man jämför de olika länderna kom man fram till att länderna inte kan grupperas på basen av mellanstatlighets -överstatlighets axeln utan situationen är mera nyanserad. Blomgren tar upp ännu en term för att beskriva integrationen, och det är inkrementalism. Till sist ville Blomgren ännu föra fram lösningar för EU för att komma framåt som att överge förenklade idealbilder, att erkänna hur saker är, återuppväcka de konstitutionella frågorna och lyfta fram etablerade institutionella kanaler.

Den andra talaren var Sten Nyberg från Stockholms universitet och han talade om Brexit och EU:s fortbestånd. Han lyfte fram det historiska om EU och EFTA, och hur EU blev den regerande marknadskraften och därmed förtvinade EFTA men han lyfte även fram problemen med den ekonomiska integrationen, överstatligheten, sämre anpassning till olikheter och mer heterogent. Gällande Brexit konstaterade Nygren att det som drev Storbritannien till det var frågorna om migration och lagstiftning. Storbritannien ville ha en större makt över dessa utan att mista möjligheterna till frihandel. Nygren påpekade också att efter den ekonomiska krisen 2008 tog Storbritannien emot ungefär en miljon arbetstagare från övriga EU och flera av dessa var inom grupper som redan förlorat i och med globaliseringen dvs. lågutbildade. Nygren påpekade att förutom migration, handel och lagstiftning är också frågan om den irländska gränsen en av de viktigaste frågorna. Han konstaterade att de är oklart var det hela kommer att sluta och hur stor den ekonomiska inverkan kommer att vara. Nygren lyfte även fram varför Brexit skedde just nu när britterna alltid varit EU skeptiska, och konstaterade att det var framför allt migrationen som fick bägaren att rinna över. Nygren påpekade i sina slutsatser att han inte tror på vidare utträden utan att Brexit kommer att öka spelrummet på de federalistiska strävandena.

Den sista talaren Tino Sanandaji från Handelshögskolan i Stockholm talade om EU:s gemensamma flyktingpolitik. När den stora flyktingvågen sköljde över Europa var det bara 20 % som kom från Syrien. Länderna i Balkan släppte igenom massorna och Sverige hamnade att återinföra gränskontroller. Sanandaji konstaterade även att det inte hjälper att fördela flyktingar emellan de europeiska länderna för mängderna är stora och flyktingströmmen tar inte slut. Sverige har t ex tagit emot 163 gånger mer flyktingar än t ex Portugal när igen Storbritannien tagit 1 /5 del av vad Tyskland gjort. Han påpekade också att hittills har den gemensamma flyktingpolitiken bara varit retorik som inte fungerat i praktiken för att den skall fungera så borde EU förstå att handla på flera plan, vissa delar kunde beslutas nationellt och andra på en federal nivå, t ex som flyktinghjälp till länder som drabbats av krig eller naturkatastrof, räddningsaktioner i Medelhavet samt kontrollen av de externa gränserna.

Teija Tiilikainen direktör för Utrikespolitiska institutet i Helsingfors fungerade i år som kommentator till talarna. Hon lyfte fram två frågor utifrån årets utgivelse samt presentationerna. Tiilikainen påpekade om titeln till årets bok EU och nationalstatens återkomst att nationalstatens återkomst är en fara för EU, det är något som man kunde ha talat om på 1940-talet men inte längre på grund av integrationen. . Hon lyfter fram att medborgarna i EU-länderna är i överlag positivt lagda till unionen, det är andra frågor som egentligen är bakom integrationskritiken som antiglobaliseringen. Tiilikainen kommenterade anförandet av Magnus Blomgren och konstaterade att man har kommit en lång väg ifrån mellanstatlighet i och med beslutsprocesser, domstol, grundlag och medborgarskap. Tiilikainen ansåg att man hellre borde kalla det kompromiss, en relativ mellanstatlighet.

Tillställningen avslutades med frågor från publiken.