EU berett att byta morötter mot piska
Hufvudstadsbladet
Peter Buchert

Utrikespolitiska institutets forskare Antto Vihma kommenterade Kyotoprotokollets genombrottsmöjligheter i FN:s klimatkonferens i  Durban 28.11.-9.12.2011.


Som en tafatt men allt mer ilsken fåraherde försöker EU leda en motsträvig fårskock framåt vid klimatmötet i Sydafrika. Det är svårt, och då det går fel brukar EU få skulden, säger finländska bedömare.


Bara att USA väljer president om ett år utesluter ett genombrott vid FN:s årliga klimattoppmöte som börjar i Durban i morgon. Barack Obama prutar på demokraternas klimatmål av det valtaktiska skälet att närma sig republikanerna. Som i sin tur saboterar klimatmålen.


– När USA:s högsta domstol gav miljöskyddsbyrån EPA rätt att verkställa Obamas klimatnormer, strypte republikanerna EPA:s finansiering och handlingsförlamade byrån, säger Jukka Uosukainen som är en av Finlands förhandlare i Durban.


USA är världens näst största utsläppare av växthusgaser, efter Kina, men i relation till folkmängden är USA värre. Eftersom Kina anser att USA ska agera först är förväntningarna på mötet obefintliga.


– Kina är en stentuff aktör på internationella arenor och mycket mån om sin nationella suveränitet. De vill ogärna binda sig vid internationella avtal, säger forskaren Antto Vihma på Utrikespolitiska institutet.


Kina allierar sig vid behov med de andra tillväxtekonomierna Brasilien, Indien och Sydafrika – de så kallade Basic-länderna. Alternativt agerar Kina inom ulandskollektivet G77. Huvudsaken är att slippa stå ensam i rampljuset och undvika risken att utpekas som svikare.


– Det är något de skyr som pesten. De jobbar skickligt med att få EU att framstå som syndabocken, säger Uosukainen.


Vihma säger att Basic-länderna har en gemensam försvarslinje.


– Men än har vi inte sett några gemensamma spelöppningar.


Nu är Basic-landet Sydafrika värdnation. Med tanke på hur motsträvigt G77 varit i klimatpolitiken har Sydafrika allt att vinna om man lyckas mobilisera kompromissvilja från den afrikanska kontinenten.


– Det vore ett välkommet underverk om uländerna satte press på Kina och USA. Det klarar inte EU ensamt, säger miljöminister Ville Niinistö (Gröna) som deltar i slutet av mötet.


Vägvisaren får ovett


EU, ja. Trots att USA och Kina är duktiga på att utveckla och använda klimatteknologi är EU den enda stora aktören som har lagstiftat om utsläppsreduktioner och skapat ett system för utsläppshandel.


– EU är fortfarande vägvisaren i internationell klimatpolitik men saknar muskler att få de andra med sig, säger Vihma.


Därför diskuterar unionen internt om det rent ekonomiskt lönar sig att subjektivt driva ambitiös klimatpolitik mitt i skuldkrisen. Tyskland säger ja och Danmark försöker bevisa det. Finland är en av många som tvekar.


– EU är ensamt om att ha en bindande klimatpolitik och hålla uppe ett pris på kol. Vad mer borde vi göra, lägga huvudet i snaran och upptäcka att vi är ensamma? frågar Uosukainen.


Finlands chefsförhandlare Sirkka Haunia säger att EU:s minimimål för Durbanmötet är att utveckla de beslut som togs förra året.


– Vi hoppas på en vägkarta med tidtabell som hållpunkter på vägen mot ett globalt bindande avtal. Det är utmanande, men nätt och jämnt möjligt.


– Lyckas det inte får EU skulden, säger Uosukainen.


Antto Vihma tror inte att EU får sin vägkarta.


– Möjligen lyckas man gå vidare med fjolårsbesluten. Klimatfinansieringen och uländernas utsläppsrapportering är de viktigaste frågorna.


Morot och piska


Som så ofta förut kommer EU till klimatmötet med villkorliga löften som morötter. Till Durban kommer EU också med beslutet att införliva flygtrafiken i EU-systemet med utsläppshandel. Eftersom det drabbar hela världens flygbolag har det väckt ett globalt ramaskri.


Är det en taktisk piska som EU tagit fram för att komplettera morötterna, Antto Vihma?


– Visst är det taktik. Trots de massiva protesterna är det en ganska harmlös aktion som inte startar några handelskrig. Ju längre EU måste vänta på ett globalt avtal desto mer unilaterala åtgärder av den här typen kommer att dyka upp.


Är det rätt taktik?


– Jag är försiktigt optimistisk. Det här är ett verktyg som EU måste ha i sin låda.


Vad EU:s taktik beträffar i övrigt visar Ryssland ingen förståelse för den. Ryssarna hoppar av Kyotoprotokollet om ett år, mest för att pika EU, och frågar varför EU vill reducera utsläpp om resten av världen ser på.


– De tycker vi gör taktiskt dumt som ens diskuterar att ensamma fortsätta med Kyoto, säger Uosukainen.


Japan menar också att det är bättre att skrota Kyoto så länge protokollet inte berör landets främsta handelspartners USA och Kina. Uländerna kräver en förlängning av Kyoto för att ens diskutera ett globalt avtal.


– Det retar japanerna att vi inte ser skuggan av ett globalt avtal, säger Uosukainen.


Om det tröstar har EU ändå inte riktigt hela världen emot sig. Australien, Nya Zeeland och Sydkorea följer Europas exempel med utsläppshandel.


– Australiens förra regering var Bushregimens bundsförvant, men efter maktskiftet har landet gjort en helomvändning. Nu tar det ett stort steg framåt, säger Vihma.


Byline: Peter Buchert


På mötesagendan


• Kyotoprotokollet efter 2012, en fond för klimatfinansiering 2013–20 och behovet av systematisk rapportering av utsläppen i uländerna är centrala sakfrågor på FN:s klimatkonventions 17:e partsmöte i Durban 28 november–9 december.


• EU:s minimimål är att gå vidare med besluten från det förra mötet; främst att jobba fram klimatfonden och ett klimatteknologiskt stödcenter åt uländer. Uländerna ställer stora krav på teknologicentret men USA hotar fälla det om uländernas utsläppsrapportering inte framskrider.


• EU är berett att ensamt fortsätta Kyotoprotokollet 2012–20 om övriga världen enas om en vägkarta och tidtabell för ett globalt bindande klimatavtal.


De fyra stora spelarprofilerna:


EU: Klimatspelets lagkapten och enda målskytt hittills. Överväger att skärpa sitt utsläppsmål från 20 till 30 procent och ensamt förlänga Kyotoprotokollet till 2020 om resten av världen stöder en vägkarta till ett globalt bindande avtal. Överväger rentav att infria samma löfte också om Durban slutar i en luddig deklaration om vägkartan, möjligen också om Basic-länderna inte ens stöder deklarationen. Tvingar in övriga världen i flygtrafikens utsläppshandelssystem. Uppträder enigt men grälar internt. Ekonomiskt har Östeuropa har mest att vinna på en ny Kyotoperiod.


USA: Obama är anfallaren som tvingas spela back. Fick inte igenom lagstiftning som skulle ha spikat hans Köpenhamnslöfte att minska utsläppen med 17 procent från 2005. Håller ändå fast vid det och driver igenom tekniska normer som garanterar det, senast en bilnorm som minskar utsläppen med 6 miljarder ton på 20 år. Federationen livrädd för klimatlagar men industrin storsatsar på cleantech. Världens åttonde största ekonomi Kalifornien inför utsläppshandel.


Basic (Kina, Brasilien, Indien, Sydafrika): Backlinjen som kan men inte vill anfalla. Kina testar utsläppshandel på provinsnivå, kör ner tusentals fabriker som inte fyller miljönormerna och rekordinvesterar i cleantech, men bränner också kol som aldrig förr. Vägrar släppa sin ulandsstatus och bävar för internationella avtal. Brasilien anfaller åt fel håll, dess miljö- och energipolitik backar. Indien kan bli bråkstaken som spelar fult. Protesterar högljutt mot EU:s flygpolitik och kräver som uland gratis tillgång till patenterad klimatteknologi. Sydafrika lever på stenkol men måste spela rollen som coach och ryggdunkare.


G77: Ett jättelikt lag med 130 spelare av alla kategorier som rider på ulandsstatusen för att få mer pengar än man betalar. Hit hör lovande offensiva talanger inom Cartagena-gruppen (med stjärnorna Peru, Mexiko, Ghana på topp), den kreativa mittfältaren Aosis-gruppen (42 söderhavsöar som kräver klimatavtal bums “för att inte dränkas”), den dumdristiga och kompromisslösa soloanfallaren Bolivia som ensam skulle ha fällt fjolårets Cancún-beslut som otillräckliga samt en hel drös defensiva länder som bara kräver pengar (budgetpengar, privat kapital duger inte). Ja och så självmålsskytten Saudiarabien som öppet säger att dess oljebusiness går före alla klimatavtal.