Militär intervention i minoritetens namn
Hufvudstadsbladet

Utrikespolitiska institutets forskare Katja Creutz har i Hufvudstadsbladet 5.3. publicerat artikeln ‘Militär intervention i minoritetens namn’. I artikeln tog hon ställning till Rysslands agerande i Ukraina.

Rysslands agerande i Ukraina de senaste dagarna har väckt starkt motstånd i det internationella samfundet.

Fördömandet bör minsann vara hårt, folkrättsligt sett finns det ingenting som legitimerar Rysslands inblandning i Ukrainas angelägenheter med militära medel.

Den ryska regimen har rättfärdigat sin intervention med skydd av den ryska minoriteten i Ukraina. Dylika argument baserar sig varken på FN-stadgan eller allmän folkrätt, som föreskriver att alla stater skall avhålla sig från hot om eller bruk av våld i sina internationella förbindelser. Detta grundläggande förbud utgör grundstenen i dagens internationella rättsordning. Det finns ingen orsak att betrakta krisen i Ukraina som ett undantag till våldsförbudet.

Den ryska interventionen kan inte heller jämföras med operationer där stater med militära medel gått in på en annan stats territorium för att skydda sina medborgare. Nyligen har till exempel Frankrike skickat militären till Centralafrikanska republiken för att skydda och evakuera sina landsmän, medan USA evakuerade sina medborgare i samband med våldsamheterna i Sydsudan.

Även om militär evakuering av egna medborgare inte är problemfritt handlar Rysslands agerande i Ukraina om någonting helt annat. Ryssland har inte gått in i Ukraina för att evakuera sina medborgare från oroligheter, utan för att befästa sin makt i området. Ryska flaggor vajar i Krim, ryska soldater bevakar områdets flygplats, och ryska militärfordon transporterar in soldater på ukrainsk mark. Om de värsta farhågorna besannas kan Rysslands aktion splittra Ukraina.

Rysslands linje när det gäller interventioner i andra länder är oroväckande. Blixtkriget mot Georgien sommaren 2008 för att skydda ryska intressen följdes av Rysslands beslut i FN:s säkerhetsråd att inte blockera interventionen i Libyen som genomfördes med FN-mandat år 2011. Vad avser konflikten i Syrien som pågått i flera år, har den ryska regimen vägrat att acceptera någon sort av inblandning i Syriens ”interna angelägenheter”.

Medan människor fortfarande får sätta livet till i Syrien, motiverar Kreml nu sin intervention i Ukraina på rättsligt ohållbara grunder. Den nydanande ryska maktpolitiken kommer att få negativa följder på människor som verkligen är i behov av hjälp, kanske till och med i form av utomstående intervention. Den ryska linjen väcker också frågan om vem som står följande i tur för en rysk intervention i den ryska minoritetens eller de ryska intressenas namn. President Vladimir Putin har upprepade gånger betonat Rysslands rätt att skydda ryska minoriteter utomlands, bland annat vid en presskonferens i december 2013. Då förkastade han dock tanken på bruk av våld i syfte att skydda ryska folkgrupper.